Litens dop

En underbar son.
En underbar pappa.
En underbar präst.
Två underbara faddrar.
En underbar kyrka och underbar ceremoni.
Underbart kalas.

Är det då konstigt att jag idag, dagen efter, är fullständigt lycklig? Eller helt slut…. :-D

Vi velade ju lite fram och tillbaka om vi skulle ha dop eller inte. Till en början diskuterade vi det inte ens. Sedan började alla fråga femtioelva gånger när dopet ska vara och inte om vi ska dop. Och bjöd in sig själva… ;-)

I början på oktober lossnade det. Vi hittade en form som skulle fungera för oss – en speciell kyrka och en speciell präst. Kyrkan bokades men prästen avböjde… och efter några turer fick vi äntligen en präst. Som visade sig vara helt underbar! Vi hade då hunnit diskutera både katolskt dop, byta datum, byta kyrka eller namncermoni. Men inget av dem alternativen kändes bra (allra minst den barska katolska prästen som ville kalla in sambon på förhör…).

Jag har hållit i den mesta planeringen. Provbakat. Fixat inbjudningskort och program. Bokat. Beställt. Lyssnat på sånger. Dessutom är det advent, så i veckan fick jag julstäda huset, fram med adventsakerna, och förbereda för huset fullt med gäster.

I fredags när jag slöt ögonen efter all stress så snurrade huvudet. Precis som när man går och lägger sig efter en fest och inte alls tycker att man är onykter. Men direkt när man sluter dem snurrar det till och man måste panikartat öppna ögonen för att kontrollera att världen står stilla.

När vi kom hem igår så var vi trötta hela högen. Men jag är så glad och lycklig för att vi ändå gjorde precis så här till slut. Det blev mer lyckat än jag vågade hoppas på. Att få stå där framme i kyrkan med 40 av våra närmaste släktingar och vänner, efter den här långa kampen. Det var obeskrivligt. Det är en stor klump i mitt bröst när jag tänker på det.

Jag är så tacksam för alla som kom och som gjorde detta till en underbar fest, Litens allra första. Många körde 50-60 mil (t&r) för att delta. När man står där så inser vi plötsligt hur viktig vår son redan är. För fler än bara oss. Där sitter stolta mor-och farföräldrar med tårar i ögonen. Mostrar och farbror. Min farmor, mormor och morfar som fått uppleva detta med oss. Vännerna T och A som stöttat, tröstat och glatts med alla upp- och nergångar. Och övriga släktingar som firar med oss.

Jag vet inte hur många gånger jag tackade prästen igår. Eller tackade och kramade alla deltagare. Det känns som att det här inlägget hade kunnat bli hur långt som helst. Av tacksamhet och lycka. Med två tårar i ögonvråna.

Själva dopceremonin höll vi i en gammal kyrka, helt perfekt för mig och sambon, då vi delar ett brinnande intresse för historia, och älskar att titta på gamla kyrkor, ruiner etc. Faddrar var min syster och sambons bror. Sambon läste föräldrabönen och jag dikten ”När du sover” – den är helt underbar och stämmer in fullständigt på vad jag känner av att ha Liten sovandes jämte mig, tätt intill på nätterna. En vän till sambon sjöng ”Stilla Natt”, ”Sparvöga” och ”Tryggare kan ingen vara”. Helt underbart det också…

Efter ceremonin bjöd vi på lättare lunch, fika och tårta. Liten fick jättemycket fina presenter, det kändes som de aldrig tog slut… Jag ska ta kort och dokumentera allt till honom, så att han har det när han blir äldre. Själv blev mina dopsaker stulna när jag var liten, därför är det viktigt för mig, att även om han inte har sakerna kvar när han blir äldre ska ha få veta vad han fick och av vem.

Och Liten? Han var helt underbar. Jag befarade att det skulle sluta i kaos pga av övertrötthet – tiden i kyrkan stämde inte alls med hans nuvarande sovvanor. Han fick kanske 10-20 min sömn under förmiddagen. Han tittade vaket i kyrkan och pratade och skrattade åt prästen. Tittade uppmärksammat åt det håll varifrån pianot och sången kom ifrån. Lekte och sög på sina små ljusblå snören, i pappas dopklänning som farmor en gång sytt. Vi hann till och med ett varv runt och hälsa på alla under kalaset efteråt innan Liten slocknade i sin bilstol och sov där mitt i allt sorl.

Liten och jag somnade vid 21-tiden igår kväll. Helt slut. Och Liten som sovit så krattigt nu sistone sov faktiskt i 6 timmar innan han vaknade för mat. Inatt sov han jämte mig, hela natten lång. Vaknade vid 05 och 07 för mat igen, somnade direkt om. Jag fick också sovit mycket, men det känns som jag behöver sova mer. Låg vaken inatt efter amningen och funderade på om fler än vännen T fick en sten i maten från salladsbladen…

Åh, just nu känns livet verkligen på topp. Hjärtat sväller över när jag ser på Liten. Jag är så stolt över honom och över alla komplimanger han fick igår. Över hur söt han är, att han skrattar och är vaket med. Att han var en fröjd att se på i kyrkan.

Min son.