Återförande och en massa annat

I fredags var det lite stressigt. Först var sambon sen på morgonen och jag skulle köra honom till jobbet. Vi kom iväg en halvtimme försent, vilket innebar att jag hade bråttom sedan när jag kom hem igen – äta frukost, göra iordning mig, förbereda för kvällens fest etc. 45 minuter senare var jag på väg in till stan igen – dags för sista akupunkturbehandlingen.

Under akupunkturen fick jag mer ström på magen än jag brukar, det kittlade gott. I onsdags var jag på meditation med vännen T, och jag försökte hittat tillbaka dit i tankarna men det var fulltständigt meningslöst. Fast någonting var det iaf, för tiden gick så otroligt mycket fortare än det brukar. Rätt var det var så var det slut – akupunktörskan sa att det är för att jag är så lugn som tiden gick fort.

Efter det var det dags att göra en snabb visit i centrum, måste hitta ett halsband till festen. Hittade både det, armband och ringar (dock såg halsbandet fasansfullt ut sedan till kläderna så jag fick ta ett annat).

Nu började det bli ont om tid. Hem snabbt för ett glas youghurt och juce. Packade ner mer dricka så att jag kunde bli kissnödig. Kändes hela tiden som något glömdes bort. Var det verkligen allt som behövdes tas med – en samtyckelapp*? Smsade snabbt T och frågade medan jag slängde mig i bilen.

Nej, inget glömdes bort. Men skillnaden mellan färsk försök och fryst försök känns konstig. Under det färska har man behandlats under flera veckor innan, och man har ont eller det ömmar i magen från äggplocket. Nu kändes det ingenting, inte mer än en spirande glädje. Satt i bilen och tyckte att det var skitmusik som spelades på radion, nu skulle jag haft Tornero och gnola till tänkte jag och bytte till P4 – gissa vad som spelades där! Jo, Tornero! :-D Det blev livat värre i bilen, tur att ingen hörde mig, för sjunga, det är jag inte bra på…

Kom fram till Sahlgrenska i lagom tid. Behövde inte alls vänta lika länge som förra gången på att bli inkallad – faktum var att jag var klar att gå därifrån samma tid som jag blev inkallad förra gången!

När jag kom in berättade de att det första embryot de hade tinat tappade hälften av cellerna och fick kasseras. Så då fick de tina ett till, som klarade sig bra. Så nu finns det tre kvar i frysen. Allt såg bra ut och läkaren och labbpersonalen var trevliga. Fram tills diskussionerna började. Först frågade läkaren mig varför jag tagit pergotime. Vad skulle jag svara på det? Hon förstod att extra progesteron var ok, men inte pergotime. Det var för jössenamn hennes chef som skrev ut det – hon får väl fråga honom!

Det började kännas så där olustigt igen. Som det gjort tidigare. Jag berättade senare för läkaren om min sparsamma blödning jag fick efter förra ruvningen. ”Man får mindre blödning efter ett frysförsök än ett färskt” svarar hon då. Men, stammar jag, detta är mitt första frysförsök, då var det färskt. Då ändrar hon sig och säger att i cykeln efter ett färskförsök kan man blöda mindre. Nu börjar jag bli irriterad (jag pratade ju om ruvningsförsöket, inte något annat) – de tar sig inte tid att lyssna och är inte heller uppdaterad i journalerna. Jag påtalar igen att i ruvningen blödde jag mkt mindre än normalt – i den vanliga cykeln därefter störtblödde jag som vanligt. Då rycker de bara på axlarna och säger att det kan inte varit något fel för slemhinnan var en ”trippel-tia” vid återförandet. Och så känner man sig igen så där korkad, nästan som man inbillar sig allting. Finns det inga läkare som är intresserade av att iaktta symptom och förändringar? När jag berättade att jag inte fick några biverkningar från progesteronet (som jag har fått alla sex gångerna innan) säger de ”Vad då biverkningar, man får väl inga biverkningar av det?”.

När jag kom därifrån var jag irriterad. Försökte lägga det bakom mig och ändå fokusera på att jag fått ett litet embryo tillbaka. Jag är ruvare igen! Så som jag har längtat! Ringde sambon och berättade resultatet.

Efteråt kändes det som, ”Jaha, var det här verkligen allt”. Det kändes INGENTING. Efter ett färskt försök är ju magen fortfarande lite svullen och förstärker intrycket av ”nästan gravid”. Här var det bara in, av med kläderna, sära på benen, in med embryot, på kläderna – Färdig! Ringde till T i bilen hem och berättade hur jag kände mig. Hon log och höll med, att så är det. Fick öst ur lite galla om läkarna också.

I vilket fall så lyckas det inte nu så blir det inget mer frysförsök innan jul, eftersom jag har tagit progesteron så måste jag ”vila” en cykel och nästa återförande skulle krocka just med jul, så det kan inte bli något innan slutet på januari. Suck. Det känns så långt fram. Och då är det dags att bli ett år äldre.

Jag vill så gärna för en gångs skull få fira jul och veta att nästa jul, då har vi en liten bebis. Det har varit en milstolpe varje år. Jul och födelsedag. Samma diskussion och förhoppning varje år.

Så nu hoppas jag igen. Att jag om två månader sitter och ler framför julgranen med handen på magen och fantiserar om vår sommarbebis.

* Eftersom samtycket (sambon) inte var med, måste jag ha med mig ett papper där han säger att det är ok att föra in ett embryo befruktat av hans spermier. Det fanns ett fall där paret gick isär och kvinnan fick en frysis tillbaka mot mannens vilja.