Jag har blivit någon helt annan människa. Jag var tidigare öppen, pratsam och sprallig. Busig. Flirtig. Hyfsad skopa med självförtroende (vilket jag hade sambon att tacka för).
Vem är jag nu? Jag är en fullständigt asocial människa. Jag klarar uppenbarligen inte av att konversera med främlingar längre. Jag tycker inte om att gå ut på stela tillställningar där man skall vara professionell, framåt och cirkulera och skaka tass med allt och alla. Jag klarar inte det längre.
Jag skriker nästan högt över allt värdelöst pladder som förekommer på sådana här tillställningar där man diskuterar om precis ingenting vid matbordet – bara för att ha något att säga. Och alla, framför allt kvinnor, hummar, jaha’ar och instämmer hela tiden.
Igår var jag och en kompis på konsert. Innan konserten var det middag och jag fick fullständigt tunghäfta vid bordet. Jag orkade inte vara trevlig… Jag log och lyssnade intresserat, ställde några frågor. Men jag orkade inte att delta i pladdret som var. Min vän klarade av det lysande och eftersom jag satt på kanten så fick hon sköta snacket istället.
Varför kan man inte föra vettiga diskussioner med lite substans istället??? Blev så trött på överkäcka personer att jag bara ville hem. Vad har det blivit av mig? Varför kan jag inte koppla av och ha det kul?
Nåja, konserten var bra ändå, så det blev en bra kväll ändå.
Tinselflickan skrev en sak tidigare som jag kände träffade mig rakt in i hjärtat. Om att efter varje misslyckat försök försvinner ytterligare en liten del av ens glada jag. Precis så är det. Man är så uppe i det här ältandet och sorgen att det upptar så mycket av ens energi. Så frågan är - vart är jag på väg? Skall jag bli en asocial bitter klimakterikossa som hellre sitter hemma vid datorn än är ute och träffar människor?
Minnesanteckning
2006.10.10: Dag 9, pergo nr 5 (sista) - jag kom ihåg den! Börjar få känningar i äggstockarna.
2006.10.10: Dag 10, mkt kissnödig, känningar i äggstockar.
8 kommentarer:
Ja du, visst blir man påverkad av allt det här man går igenom. :-( Fast jag tror inte att du kommer sluta som en sur klimakteriekossa, även om jag förstår dina funderingar...
Härligt att pergo-kuren är avklarad nu. :-) Ett steg klart, inte så mycket kvar innan du blir ruvare. Jag håller mina tummar stenhårt för dig/er!
Usch ja, det är inte roligt att känna så där. Men jag lovar att det inte kommer att kännas så för alltid, den "riktiga" Busan finns ju där under, eller hur? Och hon är en charmig tjej kan jag intyga :-)
Kram
jag kan så känna igen mig i det du beskriver. Jag har varit och är så i perioder. Men oftast går det där upp och ner som tur är. Man måste bara hitta tillbaka till sig själv ibland. Det är inte alltid så lätt dock. Men du finns kvar, där inne någonstans finns du och du kommer tillbaka.
Man kan inte alltid vara på topp.. Jag kan inte förstå det du går igenom.. Men tänk såhär; Det är dem som verkligen äslar dig som står ut med att du inte är lika social som du brukade vara.. Och du kommer ju att komma tillbaka... Kraaaamar i massor!
idag skriver jag helhjärtat under på tessinlägg istället för att försöka formulera mig.... det går upp och ner och nångång när allt har blivit som det ska, då kommer DU tillbaka.
KRAM
tack vänner, ni är för söta. Men saken är den att jag känner mig less, urtråkig, asocial, bitter, grinig, inåtvänd... kan hålla på hur länge som helst med dessa neggo adjektiv. MEN det ÄR inte jag! Var är hon som bjöd på sig själv, busade, citerade repliker från filmer, glittrande ögon, var snabb med att kontra i diskussioner...
Det här äter upp mig innifrån! Det finns inget som helst annat som betyder något än kampen att få gå där stolt uppvisandes en mage, eller gåendes med en jättesnygg vagn, precis lika stolt. Men det borde vara andra saker som betyder något ändå, men det försvinner liksom om ni förstår mig...
Det är som att det enda jag vill göra är att stänga in mig i huset, lägga mig i sängen och inte stiga upp innan jag är gravid.
Löjligt kanske. Men det är så tärande på mina krafter.
Jag har varit precis där du är nu. Det är ganska skrämmande att inse att man är helt asocial och inte kunna/orka göra något åt det.
Men jag är nästan tillbaka nu, jag kan skämta med främlingar, orka föra meningslösa diskusioner bara för samtalets skull och till och med orka med dumfloskler om barn och graviditeter.
Jag är säker på att du också kommer att komma tillbaka och att ditt gamla jag finns kvar där under allt det jobbiga, och en dag kommer du att upptäcka att du fungerar igen! Jag hoppas att det blir snart.
'Skall jag bli en asocial bitter klimakterikossa som hellre sitter hemma...?'
Du har PMS. Klimakteriet e inte mer konstigt än våra illaluktande menstamponger. Klimakteriet stinker inte. Och vi, griniga menskossor - en dag hamnar vi säkert själva i klimakteriet (om inte dör för tidigt).
Skicka en kommentar