Ruvardag 12 och mediala budskap

För drygt två veckor sedan var jag och vännen T på meditation med mediala budskap. Det var första gången för mig, även avseende meditation.

Det verkade en kul grej att pröva på. Jag gillar det mystiska och övernaturliga, även om jag innerst inne är en tvivlare och skeptiker.

Meditationen förstod jag inte förrän senare att det hade fungerat relativt bra på mig. Vaddå sitta här och blunda var tanken många gånger, men först efteråt sorterade jag bilderna jag fick och hur djupt avslappnad jag blev. Mediet ledde oss via en grusväg en sommardag in i en skog och över en bro till ett träd där vi skulle sätta oss.

När hon sa att vi skulle gå såg jag människorna som fanns med mig i rummet - fast som barn. Jag tror jag var vuxen som gick bakom dem på avstånd. Barnen var klädda i korta hängslbyxor och skjortor - typ som barn var klädda för kanske 100 år sedan. Ljushåriga. I åldrarna 4-7 kanske. När vi kom fram till bron började pojkarna kasta mackor i vattnet. Solen lyste, himlen var blå, skogen grön och vattnet inbjudande.

Sedan lämnade jag barnen där och gick mot trädet. Jag kramade om det men kunde inte sätta mig ner. Alltså jag i den skepnad jag var där. Plötsligt var det som jag blev två personer och jag såg hur jag, som cirka 10-åring, satte mig ner vid trädet och lutade ryggen bakom mot det. Tittade jag upp mot himlen såg jag trädets krona med den blå himlen bakom. Solen lyste upp löven vackert.

Medan vi är tillsagda av mediumet att sitta vid trädet tar hon emot budskap från andarna. Nu har jag svårt att koncentrera mig och tänker på jobb. Tvingar mig själv att vandra tillbaka tankarna till trädet eller till ån med de söta barnen som kastar macka i vattnet. Det är svårt.

När vi vaknat till liv igen får vi våra budskap. Detta fick jag:

Min lilla lilla flicka.

Nu händer det mycket med dig och runt dig.
Jag vet din innersta längtan och den ligger inte långt borta nu.
Allt kommer att gå bra! Ta det bara lugnt och vila.
Kram Farmor.

Det var så träffsäkert att jag nästan trillade baklänges. Nästan.

Min älskade farmor lever. Jag blev lite bestört så jag var tvungen att ringa henne direkt när jag kom hem och så pratsjuk som hon var har hon aldrig varit innan. Vi pratade i 1½ timme och jag var så tacksam för att hon fanns att prata med. Jag har dåligt samvete för att jag ringer så sällan och att jag heller inte hinner träffa henne så ofta jag skulle vilja. Så på något sätt är jag glad över meddelandet som fick mig att ringa henne den där kvällen när hon så gärna ville prata.

Vad som mer gör mig skeptisk med meddelandet är att mediet vet att vi står i kö på Sahlgrenska. Men hon vet inte att vi kommit fram och att jag samma dag jag var där hade ägglossning och två dagar senare skulle få tillbaka Esmeralda.

Mediet ringde mig dagen efter. Hon förstod att något blev galet. Hon berättade att den här kvinnan såg väldigt gammal ut och hon var mycket noga med att budskapet skulle fram och lite otydlig med vem hon var. Kunde hon vara farmors mamma?

Oavsett. Jag känner så här, att jag kan inte göra något för att påverka. Allt ligger i någon annans händer, Gud, Madonnan, Moder Natur eller jag vet inte vad. Det enda jag har är hoppet. Och visst mår man bra av ett sådant här fint meddelande? Och visst vill jag gärna tro, att det var min farmors mamma. Eller så kan det även ha varit min mammas farmor.

Vem är gammelfarmor för er? Min farmors mamma har jag alltid kallat gammelfarmor. Men egentligen är hon ju pappas mormor - blir det gammelmormor då? Min morfars mamma är ju min mammas farmor - kanske är hon gammelfarmor. Jag minns båda två, den ena dog när jag var 13, den andra när jag var tio.

Minnesanteckning
2006.10.31: 37,0, mycket värk på em och framför allt på kvällen.