Hela helgen går man bara och väntar på att frågan skall komma. Man går på helspänn och undrar hur man skall reagera denna gången? Hur kommer det att formuleras? Vem kommer att fråga? Tjata?
Och så kommer det när man minst anar det. Eftersom vi var på väg att åka hem hade jag släppt garden helt. Och var helt oförberedd. Frågan var påstridig och vägrade ge sig. Jag blev arg och otroligt ledsen.
Så en rätt så trevlig helg fick en bitter avslutning med gråt i bilen hem.
2 kommentarer:
Men fattar de inte att något kanske är fel? Jag blir så otroligt förvånad varje gång någon är så oförskämd och korkad.
Jag vet att jag ända sedan jag var ett litet barn har vetat att man inte frågar om vissa saker.
Man tycker ju att folk i allmänthet kanske kunde ana något. Men i det här fallet så gissar jag att de inte ens skulle vilja tänka tanken, eftersom de står oss så nära.
Men visst är det ändå vårt eget fel som inte säger något, men vi har valt det så för det blir bäst. Men ändå, det jobbiga försvinner ju liksom inte för det...
Skicka en kommentar