Nya rörelser

För andra gången har jag känt ett tydligt nytt mönster i rörelserna i magen. Nu känns de än mer tydliga, hårda och jag kan tycka mig känna av kroppen. Alltså inte bara själva buffandet utan att den rör sig och att jag på något mysko sätt kan känna den lilla kroppen som om den legat utanpå mig, hud mot hud…

Jag tänker på rörelserna på ett annat sätt än förra gången. Då var jag mer undrande över vad som var vad och hur den låg. Nu funderar jag inte så mycket utan jag bara ”vet” att det var en hand, nu vred den sig si eller så. Jag kan på något sätt se den framför mig, hur det ser ut där inne i magen. Förra gången var detta som något fullständigt obegripligt.

Sovit otroligt bra

I söndags hade vi en härlig dag utomhus, då vi med goda vänner gick ner till sjön för att åka pulka och grilla korv. Barnen fick leka av sig, äta korv och bli dragen massor i pulkan.

Och sedan dess har vi alla tre sovit som stockar på nätterna. Även jag som sovit så extremt dåligt nästan varje natt sedan jag blev gravid. Underbart!!!

Nu börjar vi även få vårkänningar, det ska bli skönt att vi kan börja vara mer ute, framför allt i trädgården.

Tredagarsfeber?

Vi har ju funderat lite på om anledningen till att Liten blev sjuk förra veckan. Kan det ha varit reaktion mot sprutan eller kanske tredagarsfeber?

Jag har ju varit ganska säker på att Liten fick tredagars i höstas. Men idag när jag pratade med dagis så visade det sig att han har fått prickar på hela magen. Ganska matta prickar. Kollade med BVC, och det är svårt att säga vad det varit – det kan fortfarande varit sprutan eller tre dagars.

I höstas fick han bara några få prickar, så jag funderar nu på om det inte var tredagars ändå nu, där det var mycket mer prickar.

I vilket fall, i helgen har Liten sovit otroligt mycket på eftermiddagarna (4-5 timmar) men när han har varit vaken har han varit arg, irriterad och klängig. Och har knappt ätit något. Känner inte alls igen min son.

Så imorse diskuterade vi fram och tillbaka om vi skulle lämna honom eller inte till dagis. Vi bestämde oss för att göra ett försök, är han trött och gnällig så åker jag och hämtar honom. Jag har haft kontakt med dagis flera gånger under dagen och det har gått jättebra, så han fick vara där tiden ut idag.

Liten sjuk

Igår när jag klädde Liten till dagis upptäckte jag att han hade feber. Det tog ett tag innan jag kände det, var så upptagen med att hinna klä honom. För första gången sov han så vi fick väcka honom, så jag trodde att han var gnäll-trött av det, så jag tog honom mot mig för att trösta honom och kände att pannan var lite väl mysko varm.

Sambon blev hemma under gårdagen och min minsta syster var snäll och ställde upp idag. Han har haft väldigt hög feber, nästan 41 grader. Men han har ätit och druckit duktigt mellan febertopparna och nu på kvällen försvann den bara rätt av.

Han har inte haft några andra symptom på infektion i kroppen, inte ens snuva.

Sjukdom till trots, det har ändå varit mysigt att få ha den här närheten till honom när han är sjuk. Igår kom en kompis förbi och medan vi satt och pratade hade jag Liten liggandes mot min axel. Rätt var det var föll nappen ner på golvet och han hade somnat. Något han inte gjort sedan han var riktigt liten.

Utveckling eller förändring?

Funderar på hur Liten kommer att ändras nu framöver. Grunnar på sådant man inte ska grunna på, man kan ju lätt bli tokig.

Vi ser ju att Liten förändras. Är det hans utveckling? Är det dagis som utvecklar honom? Eller förändrar dagis honom? Funderar på om han kommer bli en annan Liten när andra spenderar så mycket tid med honom, och för över sina preferenser. Det som vi tycker är viktigt, det som vi under 1½ år gjort med och omkring Liten som format honom till den lilla individ han är (ihop med hans genetiska arv förstås) – kommer det raseras eller stärkas?

Hur vet man att detta är det rätta? Att ha honom på dagis, eller hemma? Att han får se nya miljöer, få nya lekkamrater eller att han ska gå i hemmets trygga vrå? Jag har ju alltid trott på det första, men nu när man står där som mamma själv, då är det inte ekvationen lika enkel.

Första sparken i pappas hand!

Äntligen kom det en rejäl spark rakt i pappas hand! Det var ingen tvekan och äntligen kan han få känna sig mer delaktig.

Magen växer så det knakar

Jag tycker själv att sista dagarna har magen växt mer än innan. Fick det även bekräftat idag på jobbet där mina kollegor höll på att sätta kaffet i halsen när jag kom till fikat. ”Vad har du ätit i helgen?” frågade dem och skrattade.

Förra veckan var det några som inte visste om att jag var gravid som kom med små försynta frågor. Och då putade det lite bara. Men nu… herregud, nu kan väl ingen undgå och se det?!

Nytt ord – eller två!

Idag hemma hos mina föräldrar (där vi tyvärr inte är ofta), visade Liten upp två nya saker. Klart och tydligt frågade han ”Är det?” och pekade. Innan har han mer varit ”Eh” och pekat. Fast det är inte första gången han säger ”E de?”, det gjorde han under senhösten till allt han pekade på. Sedan övergick det mer till ”Eh”.

När vi skulle åka så sprang han helt spontant in i sin mormors famn och kramade henne – inte bara en gång utan tre! De två sista på uppmaning. Jag testade även att fråga om inte morfar också fick en kram, och det var inga som helst problem, trots att han hade vinteroverallen på sig, skor och rubbet.

Det känns som att vi är i gång att få se mycket utveckling framöver…

Alla hjärtans dag

Inte en enda gång tidigare har sambon firat mig på alla hjärtans dag genom en present eller liknande. Han fullföljde trenden i år.

Jag har accepterat det (tror jag) men ändå känner jag mig ledsen och besviken. Jag vill å andra sidan inte att han ska känna sig tvingad och köpa något av tvång. Utan för att han ska vilja det själv.

Jag behöver inga svindyra rosor eller något speciellt. Om han så hade köpt mig en bukett tulpaner på ICA och sagt ”här får du för att jag älskar dig så mycket och är glad att du finns i mitt liv” så hade jag blivit världens lyckligaste. Eller varför inte en liten chokladbit eller favoritglassen.

Magen växer snabbare

Jag har tyckt att magen växer fortare än förra gången. Och nu börjar den redan kännas ganska stor tycker jag!

Det är svårt att undgå och se att jag är gravid nu – så tiden mellan ”är-hon-inte-lite-tjock” till ”jösses-är-hon-på-smällen-igen” gick mycket fort.

Min son är en sångfågel

Liten har än så länge inget stor ordförråd, även om han är väldigt verbal. Han är däremot musikalisk av sig – vem han nu har fått det ifrån!

Redan i höstas kunde man urskilja att han sjöng på ”Bä bä vita lamm”. Han har hela tiden tidigare sjungt sina obegripliga melodier – och älskar när vi sjunger för honom eller när jag sätter på en av skivorna med barnvisor på.

Sista tiden sjunger han gärna ”Blinka lilla stjärna”, där man hör ordet blinka och så ”blinkar” han med händerna (handrörelserna till). Melodin går ofta över i ”bä bä vita lamm”, i en underbar blandning.

Men så idag, ikväll i bilen så började han sjunga helt plötsligt. Jag ropade på sambon, ”hör du inte vad han sjunger?”. Helt tydligt med babyspråk sjunger han ”Lilla snigel akta dig, annars tar jag dig”. Redan efter en dag hördes ”Lilla nigel acka dej, ahaha…”

Litens ordförråd sträcker sig annars ungefär till mamma, pappa, titta, här, vatten, napp, vovvov, mitt och sambons förnamn (han ropar efter oss), hej, hejdå. Men så plötsligt kommer orden ”lilla snigel”. Åh, mamma blir så stolt!

Sedan är han bestämd av sig och vi kan inte få honom att göra saker ”Kan du ge mamma den” osv. Han gör när han själv vill. Men frågar jag ”Kan du sjunga för mamma”, då sätter han igång direkt!

Skitmorgon

Idag var det en katastrofmorgon. Känner mig jätteledsen.

Hormonerna hjälper säkert till en del. Jag försov mig, Pappa tog för lång tid på sig och hjälpte inte till med Liten som han brukar utan bara stack iväg med bussen, jag är skitstressad och kommer 30 min för sent till dagis, Liten gråter hela vägen och snyftar rejält och stora tårar rullar ner från kinden och han sträcker armarna efter mig hela tiden.

Känner mig som en skitdålig mamma nu och vill bara gråta.

Jävla skitmorgon.

Första synliga rörelsen

Idag var vi på badhuset, hela familjen tillsammans med en annan familj. När vi sitter där och fikar så tittar jag ner på magen och plötsligt får jag se den hoppa till! En kraftig spark som syntes mycket tydligt, likt en vågs krusning på vattnet…

Tyvärr var det bara jag som såg det och Pappa var långt borta med Liten vid det tillfället, så han fick inte chans att se eller känna. Pappa har försökt känna några gånger men misslyckats, beror lika mycket på dålig tajming som dåligt tålamod.

Om sovande och dagis

Jag ringde dagis vid ett-tiden för att höra hur det har gått. Beskedet jag fick gjorde mig så glad och lättad att jag höll på att gråta. Han hade legat och grejat en stund på sin madrass och sedan somnat.

Uppskattningsvis sov han närmare en timme, men vaknade när en av fröknarna gick ut. Men det är mer än väl godkänt för första dagen anser jag. Vem är inte lättväckt när man sover på ett nytt ställe och inte är van vid dess ljud?

Han har varit trött ikväll och fick gå och lägga sig tidigare. Däremot har han inte varit ett dugg gnällig, utan glad och underbart gosig. Vi brukar ju annars gosa länge i sängen på morgonen, men det är numera bara ett helgnöje. Med goset ikväll fick jag ändå en påfyllning som jag lever på länge.

Ännu en trist milstolpe

Imorgon ska jag lämna Liten på dagis, för första gången ska han vara där en hel dag. Första dagen av många...

Men det känns otroligt trist och ledsamt. Som en stor seg jävla navelsträng som ska klippas av. Någon annan ska ta hand om mitt barn i åtta timmar. Så visst börjar man fundera på hur vettigt allt detta egentligen är.

Å andra sidan så hämtar vi Liten när de precis ätit mellanmål efter att han sovit. Att hämta honom efter lunch känns ändå meningslöst då han ska sova.

Och sova ja. Han sover 3-4 timmar i vagnen varje eftermiddag. Och som vi har kämpat och slitit med hans sömn hela tiden. Hur ska det bli nu? Jag förbereder mig själv för en jobbig period nu, där han ska anpassa sig till kortare sömn på dagen, andra mattider och att det blir lite kinkigare på kvällarna, där vi tyvärr måste börja lägga honom tidigare för att han ska orka.

Både sambon och jag har aldrig tänkt något annat än att vi båda ska jobba heltid. Våra föräldrar har alltid jobbat och jag har inte reflekterat över att själv göra något annat. I grund och botten handlar det nog snarare om att släppa taget. Något som kommer förr eller senare.

En stor tröst är iaf att det bara rör sig om 4½ månad, sedan kommer Liten att få vara hemma med mig och bebisen. Då ska vi mysa en massa och bara ha lördag hela veckan igen.