Idag stod det en artikel i tidningen (igen) om att kvinnor väntar för länge med att skaffa barn. Och riskerna med det. För min egen del är det nu fem år sedan vi började försöka få barn, och jag känner att min klocka tickar på för fullt.
I artikeln nämndes det att vid 35 års ålder är fertiliteten bara 50% mot när man var 20 år. Just detta fastnade i mitt huvud och satt kvar hela dagen. På kvällen tog jag upp det med sambon och sa att vi måste prata sedan om när vi ska försöka på nästa.
Om jag visste att det skulle ta flera år igen, ja då skulle vi börjat försöka för länge sedan. Men någonstans inom mig så tror jag på att min kropp fixar detta den här gången. Att den har hoppat iordning.
Jag känner mig redo att börja jobba igen. Min nya tjänst kommer att göra det svårt ändå att ta beslutet om att försöka få ett syskon snart igen. Men barn är viktigare än jobbet, så valet är självklart, även om det kanske tar emot lite när jag kommit upp i varv igen (jag är en arbetsmyra...).
Om jag bortsåg från mitt jobb så skulle jag kunna tänka mig att få ett sommarbarn igen. Kanske nästa år? Då är jag 34. Jag är kanske korkad, som tror att jag kan få barn igen. Och är det då också förmätet att säga att jag vill ha två barn till? Det är därför som det känns lite ”bråttom” med tvåan, om vi ska hinna få ett till innan det är försent.
Värst av allt är att jag känner mig allt annat än gammal. När jag var 20 kändes 33 skitgammalt och så himla vuxet. Visst är det en stor skillnad på Astillbe som 20-åring, mot den som sitter här idag och skriver. Mognare och mer erfaren. Men jag känner mig absolut inte skitgammal.
Långt därifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar