Jag har skrivit om det innan. Men jag måste få skriva av mig igen.
Det gäller mina föräldrar. Jag är så ledsen att de väljer att vara en sådan liten del av min sons liv. Det gör ont i mig. Men vad ska jag göra?
De kommer aldrig och hälsar på. De känner honom inte. De vet inte hurdan han är, vad han kan, vad han gör för framsteg, hur hans kontroller ser ut etc. Och framför allt, han känner inte dem. Jag vet att de tycker jättemycket om honom, det märks när vi träffas, och båda njuter av att få hålla honom och gosa.
Men för mig räcker inte det. De har varit hos mig EN gång sedan han föddes, ihop en längre stund. Då var han en månad gammal. Därefter har min pappa varit här några gånger och hjälpt oss med lite saker. De har varit här båda ihop två gånger en snabbis för att hämta eller lämna något. Sedan var min mamma här med min ena syster i december en längre stund på fika.
Jag har dessutom varit hos dem några gånger och vi har träffats på andra ställen, t ex när någon fyllt år eller på Litens dop.
Men nu pratade jag med min mamma i telefon häromdagen. Åh, säger hon, jag skulle ha kommit och hälsat på dig den och den dagen, men tiden bara försvann.
Jaha. Men hon har tid att besöka båda mina systrar, framför allt den yngsta, hela tiden. Och hjälpa henne med räkningar, städning och renovera. Eller gå på stan och shoppa ihop. Nu bor de båda bättre till, men ändå. JAG DÅ? Bara för att jag är äldsta superduktiga största barnet så har jag också behov att få bekräftelse från mina föräldrar. Särskilt när de vet hur mycket vi längtat efter Liten. Och kämpat för honom.
Om jag ställer henne mot väggen, vad skulle det vara till för nytta? Varje gång hon skulle ringa och fråga om hon fick komma och hälsa på skulle bara bli ihåligt. Vill hon det, eller känner hon sig tvingad? Så det går inte att göra något åt det. Det är bara att bita ihop. Men jag kan inte låta bli att bli ledsen och sårad av det.
För Litens farmor är det annorlunda. Liten är hennes första och hittils enda barnbarn. Och hon kan nog inte begripa varför mormor och morfar kommer så sällan som bara bor 3 mil bort. Själva bor de 30 mil ifrån oss. Och vill ju självklart träffas oftare, vilket är en omöjlighet. Men desto intensivare blir ju ändå våra träffar, när vi väl ses, eftersom vi då bor hos varandra i ett antal dagar.
Under nyårshelgen blev jag rörd när min svärmor bad mig att få träffa honom en gång i månaden. Och självklart kan de få komma till oss när de vill, de är välkomna. Och vi åker till dem med jämna mellanrum. Under nyårshelgen gjorde vi också klart om en veckas semester ihop utomlands i juni.
Svärmor ringer ofta och frågar hur vi mår och följer upp om t ex Liten sovit dåligt en tid, eller hur det går med tanden eller hur mycket han växt när vi var på kontroll. På samma sätt som hon kunde ringa och fråga hur jag mådde under graviditeten och hur kontrollerna där gick. Min mamma ringde nästan inte alls.
Och jag är väl inte heller så superbra på att höra av mig längre. Jag har haft fullt upp med mitt, och kanske inte alltid velat diskutera barnlösheten. Och nu när jag är besviken så drar jag ju mig för att ringa. Samtidigt är det jag som är barn här. Hon är min mamma. Och det är hon som har en bil och lättare kan åka och hälsa på.
Ju längre tiden går, desto varigare blir taggen.
4 kommentarer:
Känner ju inte er, men det kan inte vara så att hon känner att du inte är så vill ha henne springande??
Min syster har en liten dotter på ca 3 månader, henne har vi knappt träffat, bara kanske 1 gång i månaden, knappt det... å då har det varit på större släktkalas. Visst, hon säger att hon vill träffa oss men samtidigt känns det verkligen inte som hon vill det. Ända rapporterna vi får om henne är när dom har vägt och mätt på bvc om hon kommer ihåg att säga det.
Jag kan ställa frågor om henne ibland, men får typ aldrig svar. Så jag har tröttnat på att ens försöka.
Barnets farmor träffar barnet flera gånger i veckan(hon bor ca 100 m bort)hon ringer och pratar med dom varje dag.
Kanske känner dina föräldrar lite som jag gör, att dom andra är viktigare och att det inte ens är lönt att försöka fråga saker...
Hoppas du inte blir sur, ville bara visa en annan möjlig vinkel.
Jag tar inte alls illa upp. Men i det här fallet är det nog två andra saker.
Dels min lilla bubbla. Jag lever i ett ständigt mys med min son och har väl svårt att förstå att inte alla andra också tycker att han är superunderbar.
Dels har min mamma svårt att ta hand om "flera", just nu är hennes pappa svårt sjuk och min minsta syster behöver hjälp. Jag som största barnet har alltid klarat mig själv...
Tycker bara att det är synd, för den här tiden kommer aldrig igen.
Det där hade jag kunnat skriva! Jag är äldst och den duktiga som fixar allt. Men min syster är liksom jag 30+ och har barn, men mina föräldrar sköter typ "allt" för henne, lämnar och hämtar på dagis nästan varje dag t.ex. Hon har ständigt en av deras bilar, för hon har inte "råd" med egen, stackarn (måste köpa dyra kläder istället). När våra önskningar krockar springer de i full fart till henne och släpper allt, även om de lovat mig något. Min pappa var här i två dagar, för att vi köpte en resa till honom och vi har varit i Sverige över jul, annars har han inte brytt sig om att träffa sitt nya lilla barnbarn... måste vara i Sverige och skydda och sköta yngsta dottern :-(
Annah
Jisses...det var nästan så att jag trodde att jag själv skrivit det där inlägget. Den här kommentaren kommer ju väldigt sent men jag kände att jag behövde skriva den nu när jag läst det.
Är det fortfarande samma sak? Jag undrar när mina föräldrar och min syster ska bli mer intresserade. Det gär uppriktigt ont i hjärtat att dom missar det vackraste jag har!
Min familj bor fasen bara 15 minuter bort med t-banan och ändå har min syster varit här TVÅ gånger sedan E föddes för 7 månader sedan. Den ena gången var julafton...
:-(
Skicka en kommentar