[urk]

Jag som aldrig aldrig blir sjuk.

Igår låg jag till sängs hela dagen. Var uppe några korta stunder. Försökte äta. Gick så där. Kräktes upp allt en stund senare. Livnärde mig på nyponsoppa. Trots att jag inte hade så hög feber var jag helt slut och orkade inte ens läsa. Sova kunde jag inte göra för vare gång jag var på väg att tryna in så värkte det/retades i halsen och så fick jag en hostattack. Så jag låg mest och slumrade.

Gick upp först vid 19:30. Kände mig rätt så ok faktiskt och försökte äta en smörgås. Det gick bra och efter några minuter var jag hungrig! Så det var bara att kila iväg och hämta två smörgåsar till. Som magen fick behålla, ihop med varm nyponsoppa.

Så idag har jag varit på jobbet, vilket jag aldrig hade varit om jag inte skulle vara ledig nästa vecka. Jag har hostat och snorat, varit tvungen att stänga av min telefon för jag har inte kunnat prata - rösten håller inte.

Och imorses när jag ställde mig på vågen, så visade den att jag har gått ner 2 kg! På 3 dagar! Jösses, och jag som låg i som bara den i somras för att gå ner... Lite feber, lite kräks och en bebis i magen som tar en massa energi så vips går man ner.

Även om jag vet att bebisen tar det den behöver så känns det ändå obehagligt att gå ner i vikt och att inte kunnat äta ordentligt. Speciellt som jag i lördags såg väldigt gravid ut och tänkte att jag dagen efter skulle ta en ny magbild och visa er - nu är jag ganska platt istället.

Blev otroligt ledsen på sambon imorses när jag berättade att jag gått ner i vikt. Då säger han med en gång att jag måste börja äta bättre - och att det kanske är därför bebisen är så liten - för att du äter för dåligt. Fan, jag har varit/är sjuk, hur i helskotta ska jag kunna äta när jag spyr upp skiten? Och bebisen tar vad den behöver, det finns gott om reserver i min kropp. Blir ledsen när han lägger fram det som att jag har gjort något fel.

Jag äter visst bra! Jag försöker äta mycket ost, youghurt, musli, ägg. Jag äter 2-3 ggr så mycket frukt mot vad jag brukar. Grönsaker har jag alltid ätit mycket av. Jag äter mellanmål på jobbet. Men visst, det är inte mer än två veckor sedan jag fick tillbaka min aptit. Och sambon äter gärna massa stekt mat sent, och det har jag aldrig gillat, allra minst nu. Han påpekar fortfarande att jag satt och petade i maten för flera veckor sedan. Men att jag tagit smörgås eller youghurt mellan måltiderna verkar han ha glömt bort. Eller alla clementiner och vindruvor. Och fnyser åt sådant jag bara inte längre klarar av att äta, typ potatis.

Och för fan - döda myten om att äta för två! Bebisen väger 150g - max! Det finns inget som säger att jag behöver ha dubbelt så mycket mat i mig som innan. Inte för att sambon har sagt att jag ska äta för två, men en massa andra påpekar det. Och jag får antydningar om att jag tänker för mycket på vikten. Men jag är inte rädd för att gå upp, inte alls. Jag väger mig ofta för att jag vill ha koll så att det inte går över styr, men nu har jag vägt mig i en månad så sannolikheten att jag ska gå upp för mycket känns ganska liten nu. Så jag tänker på det - men inte på vad jag stoppar i mig, att jag ratar vissa saker jag annars skulle ätit.

När jag går in på t ex Familjeliv så har många gått upp en hel del, typ 3-5 kg. Och visst sjutton undrar jag om jag gör något fel som inte går upp? Jag började röra mig uppåt förra veckan, men då var jag i nivå med vad jag var när jag precis blev gravid.

Och jag har ändå gått upp ca 5 kg med alla behandlingar sista åren. Jag har en känsla att jag tappar lite av detta samtidigt som jag bygger på mig graviditetsvikt - summan blir plusminus noll om ni hänger med i mitt resonemang.

Så, nu har jag fått gnälla lite om det var någon som orkade med att läsa allt. Nu har jag en näsa som är i stort behov av att snytas.