Information om barnlöshet

För ett år sedan hade jag läst informationen här och gått direkt till affären och köpt standard-mjölk och en bunke Häagen-Dazs!

All sådan här information slukade jag innan. Mest i början efter att vi förstått att något var fel. Aha – det är därför det inte fungerar, tänkte jag till många nya rön jag ramlade över. Vilket har lett till att jag/vi har testat mycket under åren.

Omega-3 och Omega-6. E-vitamin (mycket bra för att få många ägg hos höns). Järn. Zink (både till en själv och mannen). Bidrottningsgele och Rosenrot. Olika ställningar. Kvantitet och kvalitet på sexet. Kudde under rumpan. Temp. Stickor. Inget kaffe. Ingen alkohol. Rött te. Bara nyttiga fetter. Inget godis. Motion. Zonterapi. Grapejuice (drack vid ett tillfälle 7 liter (!) på 10 dagar...) Akupunktur. Listan kan göras hur lång som helst.

Det är skönt att inte vara besatt länge av barnlöshetstanken. Men jag kan inte förneka att det känns tomt ändå. Att det känns konstigt att inte göra något för att Liten skall vara kvar där inne. Att det är något jag missar eller glömmer att göra.

Istället för att bara vara. Varje dag.

Underbar kväll och morgon

Igår kväll satte jag mig en kort stund på soffan. Liten har bökat runt mycket under dagen men det har inte varit några kraftiga buffningar. Så plötsligt kände jag hur den vandrade runt där ner – det kommer som en ”vågig” känsla, man känner hur den vänder sig.

Det ”vågiga” kändes igenom magen till handen och så kom en riktigt kraftig buffning – jag ropade på sambon som hoppade över till min soffa snabb som ett spjut! Och pang så kom det en till rejäl buffning – rätt i sambons hand och han fick känna några till rörelser. Det var en så fantastisk stund att jag fick tårar i ögonen – även nu när jag skriver om det. Den blivande pappans första kontakt med sitt barn… det var helt fantastiskt!

Och så imorses vaknade jag några minuter innan sex och fick snabbt hoppa upp och göra ett toabesök. När jag sedan la mig ner igen hade Liten vaknat och bökade runt för kung och fosterland. Jag tog en yrvaken blivande pappas hand och la den mot magen – och han fick känna på en hel del rörelser!

Wow! Äntligen får han också känna och bli delaktig! Att vi är två om detta. Att han ska förstå hur det känns. Att få kontakt och bygga band med sitt barn.

Fast – hehe – med tanke på hur livlig Liten är – herregud, hur ska det bli sedan? Just nu är det disco som gäller, har känt kraftiga rörelser den senaste timmen. Nu väger den kanske 250 gram – hur ska det kännas när den väger 2500 gram?! ;-)

Extra järn

Från och med idag intar jag en kapsel Niferex.

Efter graviditetsvecka 20 är behovet av järn som störst och därför rekommenderas man järnmedicinering nu.

Om man inte har järnbrist är det ingen fara utan kroppen tar bara upp det som behövs – resten försvinner ut genom tarmen. Kapseln frigörs först i tolvfingertarmen som är järnets absorptionsområde.

Dryck

GOD MORGON juice med järn och folsyra står numera på vårt frukostbord varje dag.

Eftersom sambon hatar juice med fruktkött får jag ha den alldeles för mig själv! ;-)

Nästäppt värre

Natten var horribel. Och inte blev det bättre för att jag tittade på senaste avsnittet av Grey’s Anatomy igår kväll och grät som bara den – blev igentäppt med en gång. Försökte förtvivlat med koksalt utan resultat.

Fick sova med en jättekudde under huvudet med stel nacke som följd. Men ändå, så känns det faktiskt som att nästäppan under eftermiddagen blivit lite bättre… hoppas!

Beroende

Jag är beroende av min nässpray. Och det är inte bra.

Sedan jag var sjuk har jag varit täppt i nästan så in i bänken. Och jag får panik när jag blir täppt – det känns som jag kvävs. Därför blir det en puff 2 gånger om dagen i vardera näsa.

Men så såg jag igår att det på förpackningen står att man bara får använda i högst 10 dagar. 10 DAGAR! Jösses, jag har använt i snart tre veckor. Hur fasiken ska jag göra nu?

Funderade att åka till apoteket och fråga om råd. Men så hann jag aldrig dit. Surfade ut på deras hemsida på eftermiddagen och läste om nästäppa. Ojojoj.

” Paradoxalt nog kan nästäppa även vara en följd av långvarig användning av avsvällande nässpray.”
” Många drabbas av nästäppa när de är gravida. Orsaken är att hormonella förändringar kan ge ökad blodfyllnad i kroppen.”

Så frågan är vad är jag täppt i näsan för? Jag är knappt snorig länge. Beror det på det långa användandet av nässprayet? Eller hormoner?

I vilket fall, nu får det vara slut med sprayandet. Fasar för att gå och lägga mig ikväll…

TV...

Jag tittar mycket lite på TV, men jag har några favoriter just nu som jag ser fram emot.

Let's Dance - jag tycker själv mycket om att dansa, men tyvärr finns det för lite tid i vårt liv till det just nu. Men programmet är mycket bra - däremot undrar jag hur i fasiken folk tänker som röstar på Brandeby?

I fredags blev jag och sambon väldigt upprörda när Harald och Maria åkte ut, det var kanske inte deras bästa dans men i kontrast till ett skåp som inte gjorde några rörelser... hallo?! Favoritparet är Erica och Daniel, men t ex Cecilia och Martin har även de en tumme från mig...

I vilket fall är Let's Dance förknippat med fredagsmys med sambon, så det är en av veckans höjdpunkter.

Melodifestivalen - ja, jag vägrar säga Schlagerfestivalen. Schlagerfestivalen är död. Jag är inte så förtjust i den svenska utan ser mer fram emot den ESC - men man får väl se detta som lite uppvärmning.

Tyvärr känns det som att det är sämre klass på låtarna iår än på mycket länge??? Men, Melodifestivalen är lördagsmys och avkoppling efter ännu en heldag med renoverandet!

Grey's Anatomy - ses inte på en tv utan på en dataskärm. Jag bölade som bara den till förra avsnittet i USA-takt och naturligtvis var det ett avsnitt "fortsättning följer" så jag kan knappt bärga mig innan jag kan lägga vantarna på nästa avsnitt. Någon annan som ligger lite före svensk tv och tittar?! ;-)

Serien är superbra, även om kanske inte säsong 3 riktigt når upp till de tidigare säsongernas nivå. Men den är fortfarande min favoritserie.

BM-besök v20

Jag var hos BM i måndags morse och allt såg bra ut! Livmodern är kanske någon cm lägre ner än den ska "normalt" men det var i sin ordning.

Direkt när vi kom frågade hon oss hur vi kände oss nu. Om graviditeten hunnit smälta in. Hon mindes hur chockade och förvirrade vi var på förra besöket, vid inskrivningen i december. Jag berättade för henne hur jag kände då, när hon berättade om våra framtida besök under våren. ”What ever, jag kommer ändå inte att gå på dem”. Men ta mig tusan, nu satt jag där. Gravid och halvvägs gången. Coolt! BM var väldigt glad för vår skull och det är bra att ha någon man verkligen kan prata med, inte bara om kräk, hjärtljud och amning etc, utan också om känslor.

Hon såg lite frågande ut när jag vägde mig och hon upptäckte att jag gått NER i vikt. Jag förklarade att jag varit sjuk och gick ner 2 kg under de första 3 dagarna. Enligt mina beräkningar har jag 0,5kg kvar att gå upp tills jag når samma vikt som jag hade innan jag blev sjuk.

Å andra sidan hade jag heller inte gått upp något innan jag blev sjuk för den delen heller. Jag ligger på ± 0 kg sedan jag först blev gravid. Och ändå växer magen på mig och brösten är större och tyngre. I urinprovet såg hon även något spårämne som berodde på att jag äter för dåligt – syntes förmodligen pga av sjukdagarna. Men som hon sa - det är för min egen skull som jag måste se till att få i mig mer mat, hon var inte alls orolig för barnet.

Vi fick lyssna på hjärtljuden också och vi hörde hur den sparkade runt där (fast de sparkarna kände jag inte alls). (Hihi, bara för det kände jag en nu!) Hjärtfrekvensen låg på 140 slag - det talar väl för en pojke om jag inte minns fel? Jag tror nog iaf att det är en pojke där inne! Jag tänker på det mer och mer som en han. Vi får väl se när Esmeralda tittar ut vad det blir för sort! ;-)

Förlossningsavdelningen har ju skrivit in det senare datumet på mig, 19 juli (+8 dagar). Men som BM sa, vi vet ju exakt när det skedde (FET) så själva datumet spelar i sig ingen roll – förutom om jag kommer att gå över tiden. Därför kommer det att skrivas in i min journal att jag inte får gå över mer än 2 veckor. Själva UL-beräkningen kan diffa på ±6 dagar berättade BM, vilket då skulle göra att jag kanske eg bara skulle flyttas fram 2 dagar. Men men, nu är det som det är. Jag fortsätter att räkna mina veckor utan ändring, att jag skulle blivit gravid 8 dagar senare än FET-datumet är omöjligt.

Har hört att på vissa ställen i Sverige flyttar man aldrig datum för IVF-are, utan de ligger fast.

Jag ska visst börja med järntabletter nu också, får gå till apoteket på fredag när jag fått lön. Nästa besök är om 5 veckor och då ska vi börja mäta magen (nya bilder kommer).

Och vi har världens bästa BM! Hon berättade att det kommer att gå dagar ibland utan att jag kommer känna av Liten, och blir jag det minsta orolig ska jag ringa henne med en gång och komma och lyssna på hjärtljuden. Jag känner mig fantastiskt trygg med henne och vi är båda glada av att hon är vår bm. Jag tror nog också att hon kommer att få mig att känna mig fortsatt trygg, även när jag kommer börja skaka tänder av rädsla inför förlossningen…

Hjärtslag: 140
Blodtryck:
Blodvärde:
Blodsocker:
Vikt: 0 kg

Halvvägs! 20+0

Nu börjar nedräkningen! Idag går jag in i vecka 21 och har gjort 20 hela veckor (20 + 0). Helt jävla* underbart!

Ni som varit med ett tag kanske minns det här.

Detta var igår för ett år sedan. Hela livet gick i kras kändes det som, även om man självklart repar sig, som efter varje besvikelse. Den här gången var det extra hårt. Vi hade så många förhoppningar inför den första IVF:en, hela behandlingen och allt runtomkring var så otroligt laddat. Vi testade sent på söndagskvällen. Smet ner i tvättstugan och vände testet uppochner. Nervös väntan, även om jag anade det negativa beskedet, jag hade ju börjat småblöda. När vi vände på testet och resultatet var ett faktum, bröt vi ihop båda två. Två dagar senare, den 21 februari, testade jag igen för ”skojs skull”. Och fick positivt.

Vilken bergodalbana. Förvirring och total knockout. Men bara två timmar senare kom mensen som betedde sig konstigt. Jag hade en krampaktig mensvärk som jag aldrig haft innan och fick ut stora slembitar utan något blod. Först senare förlikade jag mig med tanken att det nog var ett tidigt mf. Och då kommer tankarna – berodde det på att jag slutade med proggisarna?

Nu sitter jag här ett år senare. Jag är oerhört lycklig och jag har en bebis i min mage som jag nu garanterat känt av i över en vecka. En livlig liten krabat som sparkar mamma hela tiden. Vår nedervåning börjar bli klar och köket kommer hinna komma på plats innan Liten tittar ut. Bästa vännen T är också gravid efter lång kamp. Livet känns så oerhört mycket ljusare. Men aldrig att jag glömmer vår resa, vår kamp och vår smärta. Den har för alltid etsat sig fast. Jag är oändligt tacksam för gåvan vi fått och önskar av hela mitt hjärta att ni alla goa tjejer som fortfarande kämpar, att ni skall få uppleva samma lycka.

* Får passa på att svära nu, när bebben kommer får man allt lägga av med det! ;-)

Tillbaka

Så då var man tillbaka i vardagen igen!

Först vill jag bara säga - Annah - visst är det Esmeralda jag har känt!!! Under semestern har jag suttit mycket i bilen, vilket inneburit att jag har känt massvis som jag aldrig känt om jag rört på mig! Vissa saker vet jag fortfarande inte om det är bebisen eller inte, men andra är helt solklara!

Det är en helskum känsla, men samtidigt så oerhört fantastiskt! Den kommer när man minst anar det, så fort jag lägger handen på magen och blundar för att känna efter extra mycket - då händer det naturligtvis inget mer! I fredags i badkaret gjorde den en volt i magen vilket kunde resulterat i att sambon hade känt av lite om han varit där... Det hela börjar kännas mer verkligt, att detta verkligen är sant och det händer oss - samtidigt som det på något sätt blir mer overkligt?

Ikväll låg jag på soffan och fick plötsligt en så stark känsla. En sådan där känsla, vars tanke man tänkt ofta men det då bara är en tanke. Sedan kan en stark känsla bara ramla över en och man känner tanken i hela kroppen. Livet kommer aldrig mer att vara detsamma efter sommaren. Fram tills dess har jag i hela mitt liv bara egentligen behövt tänka på mig själv. Men snart kommer vi att vara ansvariga för ett litet barn - och våra liv kommer att förändras för alltid. Det är en stor och mäktig känsla, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte känner oro också, oro för sådant jag inte känner till.

Nåväl, lite sent ikväll för att bli så här djup! Får utveckla ovan en annan dag! ;-)

Tyvärr var det ingen solsemester som jag varit på, hade gärna farit till sol och värme! Istället har vi besökt familj och rest runt lite med bil utanför Sverige och förenat lite nytta med nöjet.

Förkylningen höll i sig länge. Den började släppa i slutet av förra veckan, iaf så att jag fick tillbaka min röst. Men lite hosta och snuva är allt kvar.

Och jag har minsann haft kräkpremiär! Lite sent men ändå. Kom ner till frukosten en dag förra veckan och blev illamående - efter en halv smörgås fick jag rusa iväg på toaletten! Pinsamt eftersom vi var hemma hos bekanta... men efter toabesöket kunde jag fortsätta äta frukosten som ingenting hade hänt... Jag tror inte att de förstår varför jag gick från bordet... Men sedan jag blev sjuk har jag haft problem med mat igen, stekt mat fungerar över huvudtaget inte. Till semesterresan hade jag förberett mig genom att ta med smörgåsar, frukt och Ramlösa vilket hjälpte mig mycket.

Imorgon är det en fantastisk dag - då har vi gjort hälften av graviditeten (20+0)!
Coolt!

Semester

Snor och hosta till trots - nu är det semesterdags och det skall bli skönt att få komma iväg några dagar.

Men tyvärr fungerar inte jag och mat ihop - jag har idag varit hungrig större delen av dagen men när jag väl börjar äta så blir jag mätt av minsta lilla, sedan illamående och som grädde på moset halsbränna from hell.

Halsbrännan tror jag beror på hostmedicinen och bara jag blir av med den här förkylningen så tror jag att mina matproblem kommer att lösa sig. Men jag har bunkrat upp med mycket bröd, youghurt och frukt. Ja, och en stor påse blandgodis så klart! Den kommer att sitta gott när halsen slutar värka! :-D

Bloggar väl i efterhand som vanligt, eftersom jag aldrig fått det till att fungera från mobilen. Men jag återkommer med rapporter!

Ps. Idag i bilen kände jag två buffningar! Först hajjade jag till när den första kom. Och funderade på om jag känt rätt. Och rätt var det var kom en till! Men men, helt säker är man ju inte... men mysigt värre är det!

Ps2. Nu TVINGAR Blogger mig att byta till nya Blogger, så jag hoppas att inget är upp och ner nu på utsidan av bloggen... ska se om jag kan byta lite template sedan också. Försökte stå emot så länge det bara gick men nu tog det alltså stopp!

Får jag äran att presentera...

... vår lill* skrutt i magen, aka Esmeralda!

Sedan en vecka tillbaka har jag känt saker som fått mig att undra... "kan det ha varit...". Men jag är inte säker. Och så blev jag sjuk och kände inget på några dagar. Och inte ens när magen var tom pga av matbrist och kräk, kände jag något. Men så, i onsdags kväll kände jag något igen... kanske.

Men så länge jag inte kan säga med större sannolikhet att det verkligen kommer från bebisen, så vågar jag inte ropa hej än! Men det är så spännande, jag går här och väntar, längtar och undrar.

Och bebisen har det nog tufft med all min hosta. Idag tog jag mig till apoteket och köpte faktiskt hostdämpande. Fick veta på apoteket att det var inte bra att gå med sådan här hosta så länge heller - när jag påpekade min oro att ta hostmedicin pga graviditeten. Så jag hoppas verkligen att det hjälper - jag hostar så jag håller på att spy, och halsen värker enormt av hostandet. Vissa dagar har jag till och med fått lite blödningar i underlivet, men det är inte så mycket.

Snart är det Let's Dance - måste fixa lite kvällsmat till oss!

Önskar er en trevlig kväll!

Koncentration

En nackdel med att nu ha berättat på jobbet är att många vill prata bebis och mage med mig. Vilket jag inte alls har något emot.

Men ibland kan jag känna att jag inte får så mycket gjort som jag önskar på jobbet, att det blir lite mycket prat både med kollegor här och andra som ringer och vänligen frågar hur man mår och själva berättar om sina erfarenheter. Men jag antar att det är i en övergående fas och jag ska nu när huset inte kräver lika mycket tid, lägga ordentligt krut på jobbet under våren för att få gjort allt jag vill ha klart.

Det har också varit svårt att få något gjort både hemma och på jobbet, speciellt när det varit oro i samband med blödningarna (som för övrigt slutade i fredags) och absolut inte nu med förkylningen.

Men idag kom min chef och undrade varför jag inte låg hemma (fortfarande hes och hostar)! Jag sa ju till honom att jag kan ju inte vara sjuk denna veckan om jag ska ha semester nästa. Hans svar var att men ska du ha semester måste du ju vara frisk då! Vänligt och omtänksamt tycker jag, även om jag vet att han är nöjd att jag ändå tar mitt ansvar (som alltid tidigare). Fast han skulle ju aldrig vilja att jag jobbade om jag var sämre.

Och hemma är det nu tyst och lugnt. Snickarna är klara för den här gången. Vi behöver få in lite värme i nedervåningen, sedan är vardagsrummet inflyttningsklart. Nästa vecka ska vi beställa kök. Sedan är det bara lite tapeter och lister som saknas... det kommer att bli supernice när det är klart!

[urk]

Jag som aldrig aldrig blir sjuk.

Igår låg jag till sängs hela dagen. Var uppe några korta stunder. Försökte äta. Gick så där. Kräktes upp allt en stund senare. Livnärde mig på nyponsoppa. Trots att jag inte hade så hög feber var jag helt slut och orkade inte ens läsa. Sova kunde jag inte göra för vare gång jag var på väg att tryna in så värkte det/retades i halsen och så fick jag en hostattack. Så jag låg mest och slumrade.

Gick upp först vid 19:30. Kände mig rätt så ok faktiskt och försökte äta en smörgås. Det gick bra och efter några minuter var jag hungrig! Så det var bara att kila iväg och hämta två smörgåsar till. Som magen fick behålla, ihop med varm nyponsoppa.

Så idag har jag varit på jobbet, vilket jag aldrig hade varit om jag inte skulle vara ledig nästa vecka. Jag har hostat och snorat, varit tvungen att stänga av min telefon för jag har inte kunnat prata - rösten håller inte.

Och imorses när jag ställde mig på vågen, så visade den att jag har gått ner 2 kg! På 3 dagar! Jösses, och jag som låg i som bara den i somras för att gå ner... Lite feber, lite kräks och en bebis i magen som tar en massa energi så vips går man ner.

Även om jag vet att bebisen tar det den behöver så känns det ändå obehagligt att gå ner i vikt och att inte kunnat äta ordentligt. Speciellt som jag i lördags såg väldigt gravid ut och tänkte att jag dagen efter skulle ta en ny magbild och visa er - nu är jag ganska platt istället.

Blev otroligt ledsen på sambon imorses när jag berättade att jag gått ner i vikt. Då säger han med en gång att jag måste börja äta bättre - och att det kanske är därför bebisen är så liten - för att du äter för dåligt. Fan, jag har varit/är sjuk, hur i helskotta ska jag kunna äta när jag spyr upp skiten? Och bebisen tar vad den behöver, det finns gott om reserver i min kropp. Blir ledsen när han lägger fram det som att jag har gjort något fel.

Jag äter visst bra! Jag försöker äta mycket ost, youghurt, musli, ägg. Jag äter 2-3 ggr så mycket frukt mot vad jag brukar. Grönsaker har jag alltid ätit mycket av. Jag äter mellanmål på jobbet. Men visst, det är inte mer än två veckor sedan jag fick tillbaka min aptit. Och sambon äter gärna massa stekt mat sent, och det har jag aldrig gillat, allra minst nu. Han påpekar fortfarande att jag satt och petade i maten för flera veckor sedan. Men att jag tagit smörgås eller youghurt mellan måltiderna verkar han ha glömt bort. Eller alla clementiner och vindruvor. Och fnyser åt sådant jag bara inte längre klarar av att äta, typ potatis.

Och för fan - döda myten om att äta för två! Bebisen väger 150g - max! Det finns inget som säger att jag behöver ha dubbelt så mycket mat i mig som innan. Inte för att sambon har sagt att jag ska äta för två, men en massa andra påpekar det. Och jag får antydningar om att jag tänker för mycket på vikten. Men jag är inte rädd för att gå upp, inte alls. Jag väger mig ofta för att jag vill ha koll så att det inte går över styr, men nu har jag vägt mig i en månad så sannolikheten att jag ska gå upp för mycket känns ganska liten nu. Så jag tänker på det - men inte på vad jag stoppar i mig, att jag ratar vissa saker jag annars skulle ätit.

När jag går in på t ex Familjeliv så har många gått upp en hel del, typ 3-5 kg. Och visst sjutton undrar jag om jag gör något fel som inte går upp? Jag började röra mig uppåt förra veckan, men då var jag i nivå med vad jag var när jag precis blev gravid.

Och jag har ändå gått upp ca 5 kg med alla behandlingar sista åren. Jag har en känsla att jag tappar lite av detta samtidigt som jag bygger på mig graviditetsvikt - summan blir plusminus noll om ni hänger med i mitt resonemang.

Så, nu har jag fått gnälla lite om det var någon som orkade med att läsa allt. Nu har jag en näsa som är i stort behov av att snytas.

Sjuk

Usch, idag är det synd om mig. Sambon var sjuk för en vecka sedan och nu är jag det med.

Igår fick jag knappt i mig någon mat alls. Likaså idag. Försöket med att äta frukost slutade i toalettstolen.

Vi hade inga Alvedon hemma, men sambon gav sig iväg på eftermiddagen när min feber ökade. Så eftermiddagen och kvällen har varit bättre, men nu känner jag att febern är på väg tillbaka. Jag har inte tid att vara sjuk! Jag ska ha semester vecka 7 och behöver jobba alla timmar jag kan nästa vecka.

Även om jag inte tror att det är någon fara för bebisen, så funderar jag ändå på hur den reagerar på mina hostattacker, på febern och bristen på mat.

Och jag som aldrig är sjuk...

Fler artiklar

Lite ekonominyheter om barnlösheten. Tro fasiken att det finns många som tjänar pengar på detta - främst läkemedelsföretagen.

Jag tror att jag räknade ut läkemedelskostnaden för vår första IVF. Den uppgick till ca 16 000 kr om jag minns rätt. I det här läget är jag inte missnöjd med frikort (efter 1800 kr). Jag är nu för övrigt inne på mitt fjärde frikort på apoteket. Lägg då till 20 000 som vi betalade själva för själva IVF:en. Och akupunktur varje vecka i tre månaders tid á 300 kr.

I runda slängar har vi lagt själva ca 70 000 kr på mediciner, läkarbesök, IVF, akupunktur, zonterapi, naturläkemedel, vitaminer, ägglossnings- och graviditetstester.

Och idag kan jag ju säga att det har varit värt varje öre.

Och inte lär det bli billigare i fortsättningen heller...

Ultraljud

Idag på morgonen fick jag min bästa födelsedagspresent! Att få hälsa på vårt lilla barn och kika in där en liten stund tillsammans med den blivande pappan.

Det var en livlig bebbe där inne som skuttade runt, öppnade munnen, vinkade, drack fostervatten, sparkade och till och med förde tummen (?) mot munnen. Vi var alldeles tagna och några tårar letade sig fram... till och med Buspappan var alldeles blank i ögonen när vi gick därifrån. Jag hade kunnat ligga där hela dagen och bara titta... vi var helt fascinerade.

Tänk att den här dagen har kommit! Att det faktiskt är vi som är på ultraljud. Med en bebis i magen. BM tyckte att vi var lite tysta så hon frågade om vi hade förstått allt… vi bara log och sa att vi är tagna av stunden. Vi har haft en lång resa fram till den här dagen. Och nu hälsar vi på vårt barn.

Huvudet är 3,5 cm stort, öra till öra, och lårbenet 2 cm. Den såg ut att ha stora fötter och vi såg till och med tårna! Vi tittade på den från alla möjliga håll, även så att vi såg rumpan underifrån! Jag tänkte aldrig på att titta efter könet, eftersom sambon har sagt att han inte vill veta. Men han konstaterade lite besviket efteråt att han såg ingen snopp… vad är det här med män och söner?! Jag vet att han kommer bli precis lika glad för en dotter, men på något sätt är det ändå en pojke han tänker på när han ser vårt barn.

Men FET till trots - vi blev framflyttade 8 (!) dagar?! Känns lite tråkigt faktiskt att halka tillbaka till vecka 16 (15+6). Enligt tidigare beräkning är jag ju på dag 17+2 idag. Jag köper det inte riktigt, eftersom vi gjorde ju VUL på SU för att titta på hjärtat i 7+2 - det känns som att hade jag varit i 6+0 då så hade vi aldrig sett något hjärtslag och dessutom gjorde vi ju VUL 3 veckor efter beräknad mens - jag kan ju inte ha testat + i vecka 3?! Förstår ni hur jag menar? Insättningen gjordes ju den 20 oktober.

I vilket fall. Bebis kommer när bebis vill. Just nu ligger det tre bilder jämte mig som jag sneglar på hela tiden... en person som jag kommer att få lära känna lite mer de närmaste månaderna, och om 5 månader äntligen får se.

Ska lägga in bilden senare under dagen...