Dag 29 - Plus 1

Så idag är det dag 29/28. Ibland när jag tänker över det här så rycker jag bara på axlarna. Men i nästa stund vill jag bara hem och lägga mig under täcket och vägra gå upp. Varför måste jag vara så stark hela tiden för? Jag vill kurra ihop mig till en boll och bara gråta och tycka synd om mig själv och bli omhändertagen. Men nej då, jag sitter snällt på jobbet med mina stora högar, och när jag kommer hem finns det massvis att göra så jag hinner inte tycka synd om mig.

Ibland vill jag bara SKRIKA. Bara skrika ett illvrål rätt ut. Högt och länge. Och sedan förbanna världen för att den inte kan hjälpa mig. *suck*

Min temp planar ut, det känns som att det "händer" inget i kroppen just nu, utan den väntar bara på att progesteronet skall avta så att mensen kan komma igång.

Men en liten reflektion över mitt sätt att skriva: Varför känns det som att "jag" och "min kropp" är två olika individer, den ena kan jag styra men inte den andra???