Jag känner mig ju inte äldre. Eller gammal. Men jag tycker att 33 känns gammalt. Därför är det oerhört skönt att slippa möta ännu en födelsedag utan barn. Födelsedagar och nyår har båda varit markeringspunkter som smärtat mycket pga barnlösheten. Julen har känts som ett grymt hån av saknad efter meningsfullhet.
Och smärtan finns fortfarande där. Väl inbäddad och gömd. Men jag vill heller inte glömma hur det var och kändes. Nu när jag vet vad jag har varit med om och erhållit, så förstår jag vad jag hade förlorat om vi inte lyckats. Därför kan smärtan aldrig försvinna, den har format mig genom åren och blivit en del av den jag är idag.
Och varje dag tackar jag för att jag Liten har valt att komma till oss.
torsdag, januari 31, 2008
onsdag, januari 30, 2008
Första tanden framme!
Sedan i julas har vi väntat spänt på tänderna. Det började på julafton med dreggel av den större kalibern - genomvåt tröja och inget slut på flödet! Det resulterade i massa utslag som kliade och blev eksem, fick inhandla både salva och dreggellappar (bandanas). Vissa kvällar har han varit jätteledsen, en gång så mycket att han fick en dos alvedon. Vi har använt frysta bitringar som han gillade mycket sista 1-2 veckorna, och som verkade lindra. Senast imorses grät han när han gnagde på en hårdare leksak.
Och nu har det första lilla risgrynet nu spruckit igenom helt på bredden. Sedan två dagar tillbaka har jag kunnat känna hur mer och mer kommit fram. Och nu på tredje dagen är det ingen tvekan om det. Litens första tand har kommit!
Och nu på kvällen kände jag igen och tittade. Och ta mig tusan om inte den högra nedre framtanden också har spruckit igenom lite! Till helgen lär min lille son vuxit och blivit en stor kille med inte mindre än två gaddar!
Och nu har det första lilla risgrynet nu spruckit igenom helt på bredden. Sedan två dagar tillbaka har jag kunnat känna hur mer och mer kommit fram. Och nu på tredje dagen är det ingen tvekan om det. Litens första tand har kommit!
Och nu på kvällen kände jag igen och tittade. Och ta mig tusan om inte den högra nedre framtanden också har spruckit igenom lite! Till helgen lär min lille son vuxit och blivit en stor kille med inte mindre än två gaddar!
måndag, januari 28, 2008
Boktips - Styvdottern
Jag har unnat mig lyxen att läsa en bok som inte handlar om barns utveckling eller föräldraskap. Under jul och nyår läste jag två böcker, för första gången på 8-9 månader, som handlar om annat.
Nu var det dags för den tredje. Jag läste "Styvdottern" av Donna Ford. Det är ingen överdrivet bra bok egentligen i min smak. När jag läser en bok är det samma sak som när jag ser en film. Jag vill koppla av och bli underhållen. Gärna kärlek, smärta och sedan lite kärlek igen. Glömma bort sin egen vardag. Sanningen är den att boken var så jobbigt att läsa att jag skummade en del sidor. Men anledningen till att jag vill tipsa om denna bok är att hon förtjänar att bli hörd.
Donna kom till sin styvmamma och pappa när hon var fem år gammal, efter att ha bott på barnhem sedan hon var arton månader. Under sex år misshandlades hon både fysiskt och psykiskt, och styvmamman arrangerade en hel del serie sexövergrepp med flera olika män. Det är fruktansvärt, och man kan bara ana vad som föregicks eftersom Donna i sin bok inte vill gå in på detaljer. Ingen vuxen i hennes närhet reagerade på detta skrämda, undernärda, illaluktande barn. Ingen såg hennes ordlösa rop på hjälp. Inte ens hennes egen far räddade henne från denna kvinna.
Därför förtjänar det lilla barnet upprättelse, att vi lyssnar till vad hon har att berätta.
Och sanningen är skrämmande.
Nu var det dags för den tredje. Jag läste "Styvdottern" av Donna Ford. Det är ingen överdrivet bra bok egentligen i min smak. När jag läser en bok är det samma sak som när jag ser en film. Jag vill koppla av och bli underhållen. Gärna kärlek, smärta och sedan lite kärlek igen. Glömma bort sin egen vardag. Sanningen är den att boken var så jobbigt att läsa att jag skummade en del sidor. Men anledningen till att jag vill tipsa om denna bok är att hon förtjänar att bli hörd.
Donna kom till sin styvmamma och pappa när hon var fem år gammal, efter att ha bott på barnhem sedan hon var arton månader. Under sex år misshandlades hon både fysiskt och psykiskt, och styvmamman arrangerade en hel del serie sexövergrepp med flera olika män. Det är fruktansvärt, och man kan bara ana vad som föregicks eftersom Donna i sin bok inte vill gå in på detaljer. Ingen vuxen i hennes närhet reagerade på detta skrämda, undernärda, illaluktande barn. Ingen såg hennes ordlösa rop på hjälp. Inte ens hennes egen far räddade henne från denna kvinna.
Därför förtjänar det lilla barnet upprättelse, att vi lyssnar till vad hon har att berätta.
Och sanningen är skrämmande.
lördag, januari 26, 2008
Besvikelsen kvarstår
Jag har skrivit om det innan. Men jag måste få skriva av mig igen.
Det gäller mina föräldrar. Jag är så ledsen att de väljer att vara en sådan liten del av min sons liv. Det gör ont i mig. Men vad ska jag göra?
De kommer aldrig och hälsar på. De känner honom inte. De vet inte hurdan han är, vad han kan, vad han gör för framsteg, hur hans kontroller ser ut etc. Och framför allt, han känner inte dem. Jag vet att de tycker jättemycket om honom, det märks när vi träffas, och båda njuter av att få hålla honom och gosa.
Men för mig räcker inte det. De har varit hos mig EN gång sedan han föddes, ihop en längre stund. Då var han en månad gammal. Därefter har min pappa varit här några gånger och hjälpt oss med lite saker. De har varit här båda ihop två gånger en snabbis för att hämta eller lämna något. Sedan var min mamma här med min ena syster i december en längre stund på fika.
Jag har dessutom varit hos dem några gånger och vi har träffats på andra ställen, t ex när någon fyllt år eller på Litens dop.
Men nu pratade jag med min mamma i telefon häromdagen. Åh, säger hon, jag skulle ha kommit och hälsat på dig den och den dagen, men tiden bara försvann.
Jaha. Men hon har tid att besöka båda mina systrar, framför allt den yngsta, hela tiden. Och hjälpa henne med räkningar, städning och renovera. Eller gå på stan och shoppa ihop. Nu bor de båda bättre till, men ändå. JAG DÅ? Bara för att jag är äldsta superduktiga största barnet så har jag också behov att få bekräftelse från mina föräldrar. Särskilt när de vet hur mycket vi längtat efter Liten. Och kämpat för honom.
Om jag ställer henne mot väggen, vad skulle det vara till för nytta? Varje gång hon skulle ringa och fråga om hon fick komma och hälsa på skulle bara bli ihåligt. Vill hon det, eller känner hon sig tvingad? Så det går inte att göra något åt det. Det är bara att bita ihop. Men jag kan inte låta bli att bli ledsen och sårad av det.
För Litens farmor är det annorlunda. Liten är hennes första och hittils enda barnbarn. Och hon kan nog inte begripa varför mormor och morfar kommer så sällan som bara bor 3 mil bort. Själva bor de 30 mil ifrån oss. Och vill ju självklart träffas oftare, vilket är en omöjlighet. Men desto intensivare blir ju ändå våra träffar, när vi väl ses, eftersom vi då bor hos varandra i ett antal dagar.
Under nyårshelgen blev jag rörd när min svärmor bad mig att få träffa honom en gång i månaden. Och självklart kan de få komma till oss när de vill, de är välkomna. Och vi åker till dem med jämna mellanrum. Under nyårshelgen gjorde vi också klart om en veckas semester ihop utomlands i juni.
Svärmor ringer ofta och frågar hur vi mår och följer upp om t ex Liten sovit dåligt en tid, eller hur det går med tanden eller hur mycket han växt när vi var på kontroll. På samma sätt som hon kunde ringa och fråga hur jag mådde under graviditeten och hur kontrollerna där gick. Min mamma ringde nästan inte alls.
Och jag är väl inte heller så superbra på att höra av mig längre. Jag har haft fullt upp med mitt, och kanske inte alltid velat diskutera barnlösheten. Och nu när jag är besviken så drar jag ju mig för att ringa. Samtidigt är det jag som är barn här. Hon är min mamma. Och det är hon som har en bil och lättare kan åka och hälsa på.
Ju längre tiden går, desto varigare blir taggen.
Det gäller mina föräldrar. Jag är så ledsen att de väljer att vara en sådan liten del av min sons liv. Det gör ont i mig. Men vad ska jag göra?
De kommer aldrig och hälsar på. De känner honom inte. De vet inte hurdan han är, vad han kan, vad han gör för framsteg, hur hans kontroller ser ut etc. Och framför allt, han känner inte dem. Jag vet att de tycker jättemycket om honom, det märks när vi träffas, och båda njuter av att få hålla honom och gosa.
Men för mig räcker inte det. De har varit hos mig EN gång sedan han föddes, ihop en längre stund. Då var han en månad gammal. Därefter har min pappa varit här några gånger och hjälpt oss med lite saker. De har varit här båda ihop två gånger en snabbis för att hämta eller lämna något. Sedan var min mamma här med min ena syster i december en längre stund på fika.
Jag har dessutom varit hos dem några gånger och vi har träffats på andra ställen, t ex när någon fyllt år eller på Litens dop.
Men nu pratade jag med min mamma i telefon häromdagen. Åh, säger hon, jag skulle ha kommit och hälsat på dig den och den dagen, men tiden bara försvann.
Jaha. Men hon har tid att besöka båda mina systrar, framför allt den yngsta, hela tiden. Och hjälpa henne med räkningar, städning och renovera. Eller gå på stan och shoppa ihop. Nu bor de båda bättre till, men ändå. JAG DÅ? Bara för att jag är äldsta superduktiga största barnet så har jag också behov att få bekräftelse från mina föräldrar. Särskilt när de vet hur mycket vi längtat efter Liten. Och kämpat för honom.
Om jag ställer henne mot väggen, vad skulle det vara till för nytta? Varje gång hon skulle ringa och fråga om hon fick komma och hälsa på skulle bara bli ihåligt. Vill hon det, eller känner hon sig tvingad? Så det går inte att göra något åt det. Det är bara att bita ihop. Men jag kan inte låta bli att bli ledsen och sårad av det.
För Litens farmor är det annorlunda. Liten är hennes första och hittils enda barnbarn. Och hon kan nog inte begripa varför mormor och morfar kommer så sällan som bara bor 3 mil bort. Själva bor de 30 mil ifrån oss. Och vill ju självklart träffas oftare, vilket är en omöjlighet. Men desto intensivare blir ju ändå våra träffar, när vi väl ses, eftersom vi då bor hos varandra i ett antal dagar.
Under nyårshelgen blev jag rörd när min svärmor bad mig att få träffa honom en gång i månaden. Och självklart kan de få komma till oss när de vill, de är välkomna. Och vi åker till dem med jämna mellanrum. Under nyårshelgen gjorde vi också klart om en veckas semester ihop utomlands i juni.
Svärmor ringer ofta och frågar hur vi mår och följer upp om t ex Liten sovit dåligt en tid, eller hur det går med tanden eller hur mycket han växt när vi var på kontroll. På samma sätt som hon kunde ringa och fråga hur jag mådde under graviditeten och hur kontrollerna där gick. Min mamma ringde nästan inte alls.
Och jag är väl inte heller så superbra på att höra av mig längre. Jag har haft fullt upp med mitt, och kanske inte alltid velat diskutera barnlösheten. Och nu när jag är besviken så drar jag ju mig för att ringa. Samtidigt är det jag som är barn här. Hon är min mamma. Och det är hon som har en bil och lättare kan åka och hälsa på.
Ju längre tiden går, desto varigare blir taggen.
söndag, januari 20, 2008
Babysim
Så äntligen var det dags för babysim!
Vi ville ju börjat i höstas, men det fanns inga platser kvar då. Men nu så här i efterhand känns det helrätt att börja nu när han är ett halvår gammal. Och så valde vi att ha det på söndagar, så att vi kunde vara med både jag och sambon.
Och Liten trivdes lika bra i poolen som i badkaret. Det märktes att han njöt av det varma vattnet och att få vara där och busa med mamma och pappa. När ledaren hällde vatten från vattenkannan så höll han andan bra. Men å andra sidan så visste vi det, eftersom han gör så hemma när vi badar honom. Så nu går den otålige fadern runt och väntar på att få göra dyket!
Efteråt så duschade han med mig för första gången, något jag tänkte försöka göra mer hemma. Idag badar han två gånger i veckan, onsdagar och lördagar. Men nu när vi babysimmar så ändrar vi baddagarna till tisdag och fredag istället.
Han var jätteduktig hela tiden. Inte ens i omklädningsrummet blev han ledsen av alla människor, stojet, de andra skrikande barnen eller den fuktiga värmen. Han bara låg där och lekte med sin leksak och skrattade högt.
Vi ville ju börjat i höstas, men det fanns inga platser kvar då. Men nu så här i efterhand känns det helrätt att börja nu när han är ett halvår gammal. Och så valde vi att ha det på söndagar, så att vi kunde vara med både jag och sambon.
Och Liten trivdes lika bra i poolen som i badkaret. Det märktes att han njöt av det varma vattnet och att få vara där och busa med mamma och pappa. När ledaren hällde vatten från vattenkannan så höll han andan bra. Men å andra sidan så visste vi det, eftersom han gör så hemma när vi badar honom. Så nu går den otålige fadern runt och väntar på att få göra dyket!
Efteråt så duschade han med mig för första gången, något jag tänkte försöka göra mer hemma. Idag badar han två gånger i veckan, onsdagar och lördagar. Men nu när vi babysimmar så ändrar vi baddagarna till tisdag och fredag istället.
Han var jätteduktig hela tiden. Inte ens i omklädningsrummet blev han ledsen av alla människor, stojet, de andra skrikande barnen eller den fuktiga värmen. Han bara låg där och lekte med sin leksak och skrattade högt.
tisdag, januari 15, 2008
BVC-Besök 6 månader
Idag har vi varit på läkarbesök på 6-månaders kontrollen. Allt såg bra ut, men Liten är fortfarande lite platt på ena sidan av huvudet (som han alltid ligger på). Vi har varit slappa på sistone att försöka variera vilken sida han sover på under nätterna. Å andra sidan, eftersom vi inte hade vår ordinarie BVC-sköterska så vet vi ju inte om det har blivit bättre. För jag kan då inte se överhuvudtaget att han skulle vara platt...
Läkaren klämde och kände. Det var stressigt för de var sena - vi fick vänta i över en halvtimme på vår tur. Det blev så dumt allting - bara för att jag ville ha en annan läkare. Så nästa gång, ska jag ta den läkaren som hör till vår BVC-sköterska, för hellre en sämre butter läkare, än att mista den kontinuerliga kontakten med sköterskan. Jag hade massa frågor om mat, gällande tider och mängd, sovlängder etc. Men allt blev bara heltgalet kändes det som.
Och nästa tid är inte förrän om 1½ månad.
6 MÅNADER / 27 veckor
Vikt: 7 635 gr (7 220 gr)
Längd: 68 cm (66 cm)
Huvud: 46 cm (45 cm)
Läkaren klämde och kände. Det var stressigt för de var sena - vi fick vänta i över en halvtimme på vår tur. Det blev så dumt allting - bara för att jag ville ha en annan läkare. Så nästa gång, ska jag ta den läkaren som hör till vår BVC-sköterska, för hellre en sämre butter läkare, än att mista den kontinuerliga kontakten med sköterskan. Jag hade massa frågor om mat, gällande tider och mängd, sovlängder etc. Men allt blev bara heltgalet kändes det som.
Och nästa tid är inte förrän om 1½ månad.
6 MÅNADER / 27 veckor
Vikt: 7 635 gr (7 220 gr)
Längd: 68 cm (66 cm)
Huvud: 46 cm (45 cm)
onsdag, januari 09, 2008
Lättad oro
Jag hade tid för cytologprover idag (cellförändringar på livmodertappen), och jag frågade väldigt ödmjukt om sköterskorna, när de ändå var där "nere" och pillade om de ser om något är knasigt. Jag vet ju att de brukar ha bråttom när det är provtagning och att de inte hinner med annat.
Ja, men vi kan inte hjälpa dig och kolla efter svamp, svarade de. Jag förklarade, och jag var faktiskt generad, om mina smärtor och rädslan för framfall och den långa väntetiden hos gyn. De försäkrade mig att om jag hade fått framfall så skulle de se det direkt.
Och vilken tur jag hade! Den ena sköterskan hade jobbat just med framfall, så efter provtagning så satte hon sig hos mig och jag fick testa med att knipa och krysta. Och båda sa att allt ser jättefint ut!
Jag var otroligt lättad när jag gick därifrån, med rådet att fortsätta knipövningar och göra många på raken.
Och de gamla takterna satt i! Jag var ur mina kläder så snabbt att de inte hann med. Den ena sköterskan pekade vänligt på hörnan med skynket - ville jag inte klä av mig där istället? Och innan de hunnit blinka satt jag redan i gynstolen med benen i vädret - den andra sköterskan satt vid datorn och mumlade något om att hon inte var klar än. Då började jag skratta och förklarade att jag har gått på en och annan undersökning, så det gick av bara farten av gammal vana. Förklade att Liten var ett IVF-barn, på tredje försöket.
Men jag frågar mig igen. Varför i helskotta ska man klä av sig bakom ett skynke? Man ska ju ändå visa upp det mest privataste av allt - vad spelar det då för roll att de ser min nakna rumpa eller vilka trosor jag har på mig?!
Ja, men vi kan inte hjälpa dig och kolla efter svamp, svarade de. Jag förklarade, och jag var faktiskt generad, om mina smärtor och rädslan för framfall och den långa väntetiden hos gyn. De försäkrade mig att om jag hade fått framfall så skulle de se det direkt.
Och vilken tur jag hade! Den ena sköterskan hade jobbat just med framfall, så efter provtagning så satte hon sig hos mig och jag fick testa med att knipa och krysta. Och båda sa att allt ser jättefint ut!
Jag var otroligt lättad när jag gick därifrån, med rådet att fortsätta knipövningar och göra många på raken.
Och de gamla takterna satt i! Jag var ur mina kläder så snabbt att de inte hann med. Den ena sköterskan pekade vänligt på hörnan med skynket - ville jag inte klä av mig där istället? Och innan de hunnit blinka satt jag redan i gynstolen med benen i vädret - den andra sköterskan satt vid datorn och mumlade något om att hon inte var klar än. Då började jag skratta och förklarade att jag har gått på en och annan undersökning, så det gick av bara farten av gammal vana. Förklade att Liten var ett IVF-barn, på tredje försöket.
Men jag frågar mig igen. Varför i helskotta ska man klä av sig bakom ett skynke? Man ska ju ändå visa upp det mest privataste av allt - vad spelar det då för roll att de ser min nakna rumpa eller vilka trosor jag har på mig?!
måndag, januari 07, 2008
Telefonsamtal med gynmottagningen
Jag ringde idag till gynmottagningen för att beställa tid hos en läkare för kontroll av mina smärtor i underlivet.
Naiv som jag var började jag gå igenom den närmaste veckans planering. Ha! Fick beskedet att de skriver ner och remitterar ärendet till läkarna som sätter prioritering på mitt fall.
- När jag kan räkna med att få komma då? undrade jag
- Vårdgarantin är 3 månader, och ärligt talat har vi svårt att hålla det, svarade sköterskan.
Hur kunde jag glömma???? Har min rosa bubbla med Liten gjort att jag helt tappat minnet av hur vården ser ut?
Men det känns inte alls roligt att behöva vänta, eftersom jag oroar mig för framfall. Jag är orolig att jag ska få veta att om jag eller dem gjort si eller så hade det kunnat blivit bättre, men nu är det försent...*
*aka, du kan aldrig mer få barn...
Naiv som jag var började jag gå igenom den närmaste veckans planering. Ha! Fick beskedet att de skriver ner och remitterar ärendet till läkarna som sätter prioritering på mitt fall.
- När jag kan räkna med att få komma då? undrade jag
- Vårdgarantin är 3 månader, och ärligt talat har vi svårt att hålla det, svarade sköterskan.
Hur kunde jag glömma???? Har min rosa bubbla med Liten gjort att jag helt tappat minnet av hur vården ser ut?
Men det känns inte alls roligt att behöva vänta, eftersom jag oroar mig för framfall. Jag är orolig att jag ska få veta att om jag eller dem gjort si eller så hade det kunnat blivit bättre, men nu är det försent...*
*aka, du kan aldrig mer få barn...
Godis
En annan sak som jag har bestämt mig för från och med idag är att dra ner på godisätandet som eskalerat sista månaden.
Hur lätt är det när jag har massvis med godis kvar? Vad sägs om 1 kg Bassetts?! 200 gram chokladkaka med non-stop? Tre paket med Ben & Jerry glass?
Pengarna är helt slut den här månaden, så min plånbok och tandläkare är nöjda om jag fixar detta.
Hur lätt är det när jag har massvis med godis kvar? Vad sägs om 1 kg Bassetts?! 200 gram chokladkaka med non-stop? Tre paket med Ben & Jerry glass?
Pengarna är helt slut den här månaden, så min plånbok och tandläkare är nöjda om jag fixar detta.
Kinkig morgon
Jag har bestämt att från och med idag måste vi hitta tillbaka till våra rutiner igen, med sova och äta. Vi har ju sovit till ca 10 nu nästan varje dag. Och jag skulle gärna vilja lägga Liten tidigare på kvällarna, nu somnar han vid 22-23. När vi vaknade vid 7-8 innan så somnade han vid 21-22 för natten.
Men Liten vaknade redan halv sju imorses. Ammade och försökte söva om, förgäves. Liten var täppt i näsan igen, orolig och så verkar hans röda hals klia nu.
Strax efter sju gav jag upp. Liten fick näsdroppar, ny blöja och kläder. Men jag märkte att han inte ville leka med någonting och kinkade. Blev orolig att han ska bli sjuk. Men förmodligen var det bara trötthet och han sover nu igen sedan 45 minuter tillbaka.
Så redan nu är vi helt ur fas för att komma in i våra gamla rutiner igen!
Humpf!
Men Liten vaknade redan halv sju imorses. Ammade och försökte söva om, förgäves. Liten var täppt i näsan igen, orolig och så verkar hans röda hals klia nu.
Strax efter sju gav jag upp. Liten fick näsdroppar, ny blöja och kläder. Men jag märkte att han inte ville leka med någonting och kinkade. Blev orolig att han ska bli sjuk. Men förmodligen var det bara trötthet och han sover nu igen sedan 45 minuter tillbaka.
Så redan nu är vi helt ur fas för att komma in i våra gamla rutiner igen!
Humpf!
söndag, januari 06, 2008
Frigörelse
Liten har frigjort sig lite från sina föräldrar. För första gången är han inte beroende av att någon förflyttar honom.
Han älskar att sitta i sin gåstol. Han pinnar iväg som bara den och tittar sig storögt omkring på allting. Han trycker och kämpar när han fastnar någonstans och ändå vill framåt. Han skriker högt när han ser katterna och försöker förgäves springa efter dem.
Mamma och pappa står jämte och hejjar på. Samtidigt som man förundras och glädjs med barnets framsteg, så saknar jag ändå den lille bebisen. Tiden går så fort så jagkänner att jag inte hinner njuta "färdigt" av honom i ett stadie innan han rusar iväg till nästa.
Han älskar att sitta i sin gåstol. Han pinnar iväg som bara den och tittar sig storögt omkring på allting. Han trycker och kämpar när han fastnar någonstans och ändå vill framåt. Han skriker högt när han ser katterna och försöker förgäves springa efter dem.
Mamma och pappa står jämte och hejjar på. Samtidigt som man förundras och glädjs med barnets framsteg, så saknar jag ändå den lille bebisen. Tiden går så fort så jagkänner att jag inte hinner njuta "färdigt" av honom i ett stadie innan han rusar iväg till nästa.
lördag, januari 05, 2008
Summering av 2007
BEBISEN INUTI MAGEN
Hur kan man egentligen sammanfatta ett år som det vi nyss upplevt? Så otroligt många känslor vi upplevt, från början till slut.
När 2007 började hade vi precis berättat för våra familjer. Av någon helt konstig anledning hade jag hamnat i ett apatiskt tillstånd. Kanske vågade jag inte tro det? Jag tyckte att det kändes jättejobbigt att berätta, speciellt i början, för då kändes det som jag ljög. Jag klarade inte av att sitta och skriva i forum, och tror inte att jag bloggade speciellt mycket heller. När jag var hos barnmorskan på inskrivning i slutet på december, så ville jag nästan få ut någon form av erkännande från min bm, att jag var gravid. Jag kunde inte fatta det. Jag vågade då inte heller ta steget och börja berätta för omvärlden. Jag ville ha garanti. Vilket naturligtvis ingen kunde ge mig.
Men så, alldeles i början på januari var jag på läkarkontrollen. Och fick träffa en alldeles underbar läkare som var otroligt glad för vår skull (och en läkare som verkligen läst på innan!). Hon förstod mig bättre än vad jag själv gjorde, och föreslog att vi skulle testa deras nya ul-apparat som de precis fått - för att jag skulle få en liten titt. Och vi fick det till att fungera och jag såg att det lilla pickande hjärtat utvecklats till en liten sak som redan hade armar och ben. Det hoppade till hela tiden, den lilla lilla minibebisen, det såg komiskt ut. Och jag blev helt förundrad, eftersom jag bara var 12 veckor gången. Men det släppte något i min bröst och det var nog början på att apatin skulle släppa.
Men jobbet var det kvar att berätta för för. Och det gjorde jag i mitten på januari och jag inte missminner mig. Jag var redigt nervös men fick ett jättebra mottagande från mina chefer. Att sedan (äntligen) få berätta för mina kvinnliga kollegor, det var mest bara skoj. Jag tror jag frågade dem angående semestern till sommaren, och sa då något om att jag tänkte ta ledigt riktigt länge...
Jag och min äldsta lillasyster, som också var gravid, kom närmare varandra. Vi var tidigare jättebra vänner, men fick en fnurra på tråden för några år sedan. Men våra graviditeter förde oss närmare varandra, vilket jag är otroligt glad för. När min systerson föddes i mars kände jag mig lite övergiven faktiskt, och saknade att ha min syster gravid. På mig hade det ju inte börjat synas ännu, så jag hade gärna velat vara gravid mera med henne.
Syrran och jag gick och simmade på eftermiddagarna med våra magar. Ja, hon hade en jättefin mage och jag var bara put-tjock. Men efter att hon fick sitt barn fortsatte jag att simma och det var en mysig tid, bara jag och min mage. Speciellt minns jag i maj, jag var där riktigt tidigt en morgon och solen lyste utanför. Det var stillsamt och lugnt, det var bara jag och några pensionärer i bassängen. En kvinna kom fram till mig och berättade att hon var imponerad av mig! Och då hade jag ju ändå några veckor kvar. Det var så skönt att bara få vara där i vattnet. Och varje gång avslutade jag med en omgång i bubbelpoolen.
Något som var mindre kul var när jag i slutet på januari fick en blödning. Jag låg och grät hela kvällen i sängen, jag bara skrek ut min sorg. Nu skulle jag inte få bli mamma ändå. Min lilla ärta var borta. Jag fick snabbt komma till gyn dagen efter och där fick jag den allra underbaraste synen - mitt lilla foster som levde och mådde hur bra som helst - levde runt ordentligt i magen. Min gravida syster var med och stöttade, jag var ordentligt nervös. Blödningarna fortsatte i några dagar till, sedan var de borta.
I början på februari gorde vi ultraljudet. En jättehäftig upplevelse, för nu hade fostret ändå växt en del på den månad som gått sedan jag såg den vid läkarkontrollen. Men själva ögonblicket var magiskt också, en milstolpe för mig och sambon. Att vi hade fått komma så här långt. Att vi verkligen lyckades.
Sedan blev jag ju sur för att de flyttade fram oss 8 dagar trots att vi hade gjort IVF och visste precis när äl hade varit - och embryoinsättning. Så löjligt nu i efterhand egentligen. Anledningen till att jag stred med det var av två orsaker - för det första att jag ansåg mig inte varit gravid 8 dagar mindre för ett j*a datums skull, och för det andra var jag orolig att få gå för länge över tiden. Och vad hände i juli? Jo, jag mådde så bra att jag helst av allt ville gå mina tre veckor över tiden - och så fick jag fick bara 1 dag!
Våren kom. Promenader med gravida vännen T. Bebisgos med lille systersonen. Magprat med gravida kollegan. Fantasier och planering och boande. Inköpsresa. Smörjandet med magen med body butter. Simmandet. Att stolt få visa upp magen.
Och jag fick en jättefin mage. Jag gick inte upp speciellt mycket. Och jag som sett min systers vackra mage insåg att jag också fått en. Jag älskade att få stoltsera med den. Det var ju detta jag längtat så efter under alla år. Jag bara njöt och mådde hur bra som helst.
För bra, det mådde jag. I början var jag så rädd att jag fått missfall eller inbillat mig allt, eftersom jag inte kände något alls. Innan jag testade hade jag en hel del mensvärk, som även fortsatte ett tag efter testet. Sedan kom illamåendet över maten. Jag kräktes aldrig, men jag var inte speciellt sugen på mat - framför allt hatade jag kyckling, potatis och all stekt mat. Hade jag fått bestämma hade jag levt på smörgås och frukt. Endast en gång kräktes jag, och var då i vecka 20.
Jag väntade mig att jag skulle bli trött på magen. Att få foglossning (hade en del runt vecka 20-25 tror jag), problem att gå och röra mig. Men det kom aldrig, trots att Liten fixerades redan sex veckor före bf. Jag mådde hur bra som helst och såg nu plötsligt fram emot att få gå två-tre veckor över tiden. Tji fick jag. En dag blev det bara.
BEBISEN UTANFÖR MAGEN
Att få bli mamma är ruskigt stort. Att få bli en familj. Svenssons kanske en del tycker och rycker på axlarna. Men längtan efter detta har varit så starkt. Bara att se Litens handduk hänga jämte våra. Att gå och lägga sig på kvällen, med honom mellan oss, eller jag och sambon tätt intill varandra, somnandes till Litens fridfulla andetag.
Och visst är det tumultartat i början. Något man inte riktigt förstår just då, för man är så uppe i allt det nya. Vi har fått ett förtroende att ta hand om detta underbara barn, och man lägger ner all sin tid och själ till att förstå och ta hand om det på bästa sätt.
Jag kan fortfarande minnas saker ganska starkt från förlossningen. Andra saker som smärtor och känslor under förlossningen är borta. Jag kommer inte ihåg hur min underbara mage kändes. Men jag minns känslan att stå utanför förlossningsavdelningen den tidiga morgonen, med tårar rullande ner för kinderna, båda av lycka och rädsla för ovissheten av det som komma ska. Verkligheten var så påtaglig. Jag minns den underbara stunden då jag vilade innan slutskedet. Jag minns hur det kändes när hans våta hala kropp kom ut. Jag minns hans ynkliga lilla skrik och sambons glädje och pussar. Jag minns den varma handduken de virade in honom i när de la honom intill mig. Hans ögon när de mötte mina när jag ammade för första gången. Min och sambons lyckligaste dag i livet.
Sedan följer de första veckorna. Man är ständigt på vakt, lyssnar, bär, ammar, byter, studerar, snusar, pussar, oroar, funderar och älskar. Dagarna gick i ett hela tiden och idag är det skrämmande hur lite jag minns från dessa. Vi har filmat ganska mycket, vilket jag är väldigt glad för. Att få med Litens uteckling och hur vår vardag såg ut. Nästan varje dag har jag skrivit ner det väsentliga i min dagbok.
Man rycks med i barnets utveckling, minsta lilla sak har man lust att ringa till alla och berätta om. Ibland känns det som om man lever i en jättebubbla, som om ingen annan kvinna varit mor före mig. Men kanske de känner igen och minns sin egen glädje när de ser nya mammors tokfnatt över varje litet steg barnet tar i sin utveckling?
Att ha vänner i min närhet med barn i samma ålder betyder jättemycket. Jag vågar inte tänka på vad som hänt med mig och bästa vännen T om någon av oss inte hade lyckats. Den fina vänskapen vi har, och kärleken till varandras barn - hur hade den sett ut om en av oss hade blivit kvarlämnad? Det hade förmodligen inte ens blivit samma sak om den andras barn kommit några månder eller år senare. Att få följas åt och dela erfarenheter och glädjen med varandra har varit helt fantastiskt roligt. Jag hoppas att våra barn blir lika goda vänner som vi är.
Och nya vänner har hittats under resans gång. Vännen S hittade jag på BVC, hennes dotter är två veckor äldre än Axel. Varannan vecka sedan i september träffas vi, vännen T, vännen S och jag med våra barn. Vi tar promenader, äter lunch, leker och matar barnen och fikar. Och snackar om allt! Det är en heldags aktivitet som jag alltid ser fram emot.
Liten är en jättemysig kille som mestadels är glad. Under hans första veckor var kvällarna ofta fyllda med gråt, något som tog lång tid att förstå (fibrer i brödet jag åt). Men han är ganska enkel och okomplicerad. Det fungerar bra (oftast) att åka iväg, träffa nya människor och nya miljöer. Han sover gott om nätterna, äter bra under dagarna, även om han inte är direkt stor i maten.
Och när man tror att man inte är kapabel att älska mer så knyts det åt i bröstet och det bara värker. Av kärlek. Känslan är så fantastisk. Man blir kär. Och vi hittar också nya sidor hos varandra som föräldrar, hur vi är som mamma och pappa. Som för övrig är två väldigt vackra ord. Mamma och Pappa.
Det mest fantastiska är att detta fortfarande bara är början på resan. Nu har vi ett helt nytt underbart år framför oss. Mycket ska hända. Tänder, krypande, de första orden och stegen. Att få åka till stranden till sommaren som en familj. Första födelsedagen. Hösten då pappa är hemma, och mamma ska klara av att lämna Litens varma kropp i sängen och masa sig till jobbet... Men det är viktigt att sambon får känna på detta underbara. Att bara finnas till för en enda person och ha ansvaret för den under dagen. Att de ska få ett ännu starkare band till varandra.
Mamma älskar dig.
Hur kan man egentligen sammanfatta ett år som det vi nyss upplevt? Så otroligt många känslor vi upplevt, från början till slut.
När 2007 började hade vi precis berättat för våra familjer. Av någon helt konstig anledning hade jag hamnat i ett apatiskt tillstånd. Kanske vågade jag inte tro det? Jag tyckte att det kändes jättejobbigt att berätta, speciellt i början, för då kändes det som jag ljög. Jag klarade inte av att sitta och skriva i forum, och tror inte att jag bloggade speciellt mycket heller. När jag var hos barnmorskan på inskrivning i slutet på december, så ville jag nästan få ut någon form av erkännande från min bm, att jag var gravid. Jag kunde inte fatta det. Jag vågade då inte heller ta steget och börja berätta för omvärlden. Jag ville ha garanti. Vilket naturligtvis ingen kunde ge mig.
Men så, alldeles i början på januari var jag på läkarkontrollen. Och fick träffa en alldeles underbar läkare som var otroligt glad för vår skull (och en läkare som verkligen läst på innan!). Hon förstod mig bättre än vad jag själv gjorde, och föreslog att vi skulle testa deras nya ul-apparat som de precis fått - för att jag skulle få en liten titt. Och vi fick det till att fungera och jag såg att det lilla pickande hjärtat utvecklats till en liten sak som redan hade armar och ben. Det hoppade till hela tiden, den lilla lilla minibebisen, det såg komiskt ut. Och jag blev helt förundrad, eftersom jag bara var 12 veckor gången. Men det släppte något i min bröst och det var nog början på att apatin skulle släppa.
Men jobbet var det kvar att berätta för för. Och det gjorde jag i mitten på januari och jag inte missminner mig. Jag var redigt nervös men fick ett jättebra mottagande från mina chefer. Att sedan (äntligen) få berätta för mina kvinnliga kollegor, det var mest bara skoj. Jag tror jag frågade dem angående semestern till sommaren, och sa då något om att jag tänkte ta ledigt riktigt länge...
Jag och min äldsta lillasyster, som också var gravid, kom närmare varandra. Vi var tidigare jättebra vänner, men fick en fnurra på tråden för några år sedan. Men våra graviditeter förde oss närmare varandra, vilket jag är otroligt glad för. När min systerson föddes i mars kände jag mig lite övergiven faktiskt, och saknade att ha min syster gravid. På mig hade det ju inte börjat synas ännu, så jag hade gärna velat vara gravid mera med henne.
Syrran och jag gick och simmade på eftermiddagarna med våra magar. Ja, hon hade en jättefin mage och jag var bara put-tjock. Men efter att hon fick sitt barn fortsatte jag att simma och det var en mysig tid, bara jag och min mage. Speciellt minns jag i maj, jag var där riktigt tidigt en morgon och solen lyste utanför. Det var stillsamt och lugnt, det var bara jag och några pensionärer i bassängen. En kvinna kom fram till mig och berättade att hon var imponerad av mig! Och då hade jag ju ändå några veckor kvar. Det var så skönt att bara få vara där i vattnet. Och varje gång avslutade jag med en omgång i bubbelpoolen.
Något som var mindre kul var när jag i slutet på januari fick en blödning. Jag låg och grät hela kvällen i sängen, jag bara skrek ut min sorg. Nu skulle jag inte få bli mamma ändå. Min lilla ärta var borta. Jag fick snabbt komma till gyn dagen efter och där fick jag den allra underbaraste synen - mitt lilla foster som levde och mådde hur bra som helst - levde runt ordentligt i magen. Min gravida syster var med och stöttade, jag var ordentligt nervös. Blödningarna fortsatte i några dagar till, sedan var de borta.
I början på februari gorde vi ultraljudet. En jättehäftig upplevelse, för nu hade fostret ändå växt en del på den månad som gått sedan jag såg den vid läkarkontrollen. Men själva ögonblicket var magiskt också, en milstolpe för mig och sambon. Att vi hade fått komma så här långt. Att vi verkligen lyckades.
Sedan blev jag ju sur för att de flyttade fram oss 8 dagar trots att vi hade gjort IVF och visste precis när äl hade varit - och embryoinsättning. Så löjligt nu i efterhand egentligen. Anledningen till att jag stred med det var av två orsaker - för det första att jag ansåg mig inte varit gravid 8 dagar mindre för ett j*a datums skull, och för det andra var jag orolig att få gå för länge över tiden. Och vad hände i juli? Jo, jag mådde så bra att jag helst av allt ville gå mina tre veckor över tiden - och så fick jag fick bara 1 dag!
Våren kom. Promenader med gravida vännen T. Bebisgos med lille systersonen. Magprat med gravida kollegan. Fantasier och planering och boande. Inköpsresa. Smörjandet med magen med body butter. Simmandet. Att stolt få visa upp magen.
Och jag fick en jättefin mage. Jag gick inte upp speciellt mycket. Och jag som sett min systers vackra mage insåg att jag också fått en. Jag älskade att få stoltsera med den. Det var ju detta jag längtat så efter under alla år. Jag bara njöt och mådde hur bra som helst.
För bra, det mådde jag. I början var jag så rädd att jag fått missfall eller inbillat mig allt, eftersom jag inte kände något alls. Innan jag testade hade jag en hel del mensvärk, som även fortsatte ett tag efter testet. Sedan kom illamåendet över maten. Jag kräktes aldrig, men jag var inte speciellt sugen på mat - framför allt hatade jag kyckling, potatis och all stekt mat. Hade jag fått bestämma hade jag levt på smörgås och frukt. Endast en gång kräktes jag, och var då i vecka 20.
Jag väntade mig att jag skulle bli trött på magen. Att få foglossning (hade en del runt vecka 20-25 tror jag), problem att gå och röra mig. Men det kom aldrig, trots att Liten fixerades redan sex veckor före bf. Jag mådde hur bra som helst och såg nu plötsligt fram emot att få gå två-tre veckor över tiden. Tji fick jag. En dag blev det bara.
BEBISEN UTANFÖR MAGEN
Att få bli mamma är ruskigt stort. Att få bli en familj. Svenssons kanske en del tycker och rycker på axlarna. Men längtan efter detta har varit så starkt. Bara att se Litens handduk hänga jämte våra. Att gå och lägga sig på kvällen, med honom mellan oss, eller jag och sambon tätt intill varandra, somnandes till Litens fridfulla andetag.
Och visst är det tumultartat i början. Något man inte riktigt förstår just då, för man är så uppe i allt det nya. Vi har fått ett förtroende att ta hand om detta underbara barn, och man lägger ner all sin tid och själ till att förstå och ta hand om det på bästa sätt.
Jag kan fortfarande minnas saker ganska starkt från förlossningen. Andra saker som smärtor och känslor under förlossningen är borta. Jag kommer inte ihåg hur min underbara mage kändes. Men jag minns känslan att stå utanför förlossningsavdelningen den tidiga morgonen, med tårar rullande ner för kinderna, båda av lycka och rädsla för ovissheten av det som komma ska. Verkligheten var så påtaglig. Jag minns den underbara stunden då jag vilade innan slutskedet. Jag minns hur det kändes när hans våta hala kropp kom ut. Jag minns hans ynkliga lilla skrik och sambons glädje och pussar. Jag minns den varma handduken de virade in honom i när de la honom intill mig. Hans ögon när de mötte mina när jag ammade för första gången. Min och sambons lyckligaste dag i livet.
Sedan följer de första veckorna. Man är ständigt på vakt, lyssnar, bär, ammar, byter, studerar, snusar, pussar, oroar, funderar och älskar. Dagarna gick i ett hela tiden och idag är det skrämmande hur lite jag minns från dessa. Vi har filmat ganska mycket, vilket jag är väldigt glad för. Att få med Litens uteckling och hur vår vardag såg ut. Nästan varje dag har jag skrivit ner det väsentliga i min dagbok.
Man rycks med i barnets utveckling, minsta lilla sak har man lust att ringa till alla och berätta om. Ibland känns det som om man lever i en jättebubbla, som om ingen annan kvinna varit mor före mig. Men kanske de känner igen och minns sin egen glädje när de ser nya mammors tokfnatt över varje litet steg barnet tar i sin utveckling?
Att ha vänner i min närhet med barn i samma ålder betyder jättemycket. Jag vågar inte tänka på vad som hänt med mig och bästa vännen T om någon av oss inte hade lyckats. Den fina vänskapen vi har, och kärleken till varandras barn - hur hade den sett ut om en av oss hade blivit kvarlämnad? Det hade förmodligen inte ens blivit samma sak om den andras barn kommit några månder eller år senare. Att få följas åt och dela erfarenheter och glädjen med varandra har varit helt fantastiskt roligt. Jag hoppas att våra barn blir lika goda vänner som vi är.
Och nya vänner har hittats under resans gång. Vännen S hittade jag på BVC, hennes dotter är två veckor äldre än Axel. Varannan vecka sedan i september träffas vi, vännen T, vännen S och jag med våra barn. Vi tar promenader, äter lunch, leker och matar barnen och fikar. Och snackar om allt! Det är en heldags aktivitet som jag alltid ser fram emot.
Liten är en jättemysig kille som mestadels är glad. Under hans första veckor var kvällarna ofta fyllda med gråt, något som tog lång tid att förstå (fibrer i brödet jag åt). Men han är ganska enkel och okomplicerad. Det fungerar bra (oftast) att åka iväg, träffa nya människor och nya miljöer. Han sover gott om nätterna, äter bra under dagarna, även om han inte är direkt stor i maten.
Och när man tror att man inte är kapabel att älska mer så knyts det åt i bröstet och det bara värker. Av kärlek. Känslan är så fantastisk. Man blir kär. Och vi hittar också nya sidor hos varandra som föräldrar, hur vi är som mamma och pappa. Som för övrig är två väldigt vackra ord. Mamma och Pappa.
Det mest fantastiska är att detta fortfarande bara är början på resan. Nu har vi ett helt nytt underbart år framför oss. Mycket ska hända. Tänder, krypande, de första orden och stegen. Att få åka till stranden till sommaren som en familj. Första födelsedagen. Hösten då pappa är hemma, och mamma ska klara av att lämna Litens varma kropp i sängen och masa sig till jobbet... Men det är viktigt att sambon får känna på detta underbara. Att bara finnas till för en enda person och ha ansvaret för den under dagen. Att de ska få ett ännu starkare band till varandra.
Mamma älskar dig.
Resa och Inköp
Liten växer och han har fått behov av nya saker. Så igår var vi iväg och handlade bland annat en matstol och gåstol till Liten. Vi tog en avstickare när vi körde hem från sambons föräldrar igår.
Först måste jag ju säga att det gick väldigt bra med Liten under bilfärden. Vi åkte ändå över 60 mil och var inte hemma innan kl 22. Vid 20-tiden började det bli jobbigt för honom, då grät han och vi förstod att nu ville han sova rikigt och ligga ner i en säng. Tack och lov somnade han om, så det var ingen längre stund han var ledsen.
När vi kom hem ammade jag honom och han somnade helt utslagen i min famn. När jag skulle lägga honom försökte jag byta blöja på honom medan han sov. Det fungerade rätt dåligt kan man säga. Han vaknade och var hur pigg som helst! Pappa satte ihop gåstolen till honom som vi testade direkt. Liten pinnade iväg med en gång och körde runt i kök och vardagsrum. Skrek av förtjusning. Katterna insåg att nu kan monstret förflytta sig själv och flydde!
Halv ett somnade familjen, trötta men lyckliga.
Först måste jag ju säga att det gick väldigt bra med Liten under bilfärden. Vi åkte ändå över 60 mil och var inte hemma innan kl 22. Vid 20-tiden började det bli jobbigt för honom, då grät han och vi förstod att nu ville han sova rikigt och ligga ner i en säng. Tack och lov somnade han om, så det var ingen längre stund han var ledsen.
När vi kom hem ammade jag honom och han somnade helt utslagen i min famn. När jag skulle lägga honom försökte jag byta blöja på honom medan han sov. Det fungerade rätt dåligt kan man säga. Han vaknade och var hur pigg som helst! Pappa satte ihop gåstolen till honom som vi testade direkt. Liten pinnade iväg med en gång och körde runt i kök och vardagsrum. Skrek av förtjusning. Katterna insåg att nu kan monstret förflytta sig själv och flydde!
Halv ett somnade familjen, trötta men lyckliga.
torsdag, januari 03, 2008
Nyårsfirande
I söndags åkte vi till sambons föräldrar för att fira Nyår. Som traditionen bjuder - om vi firar jul hos min familj, firar vi alltid nyår hos hans familj.
Den långa resan gick bra för Liten. Det var andra gången vi åkte ner, och jag var lite orolig för hur det skulle gå den här gången. Förra gånget gick inte så värst bra.
Men det gick överlag bra! Liten var orolig, framför allt första och andra dagen, och kom inte till ro när han skulle sova på dagen. Vi använde barnvagnen och mig själv för att söva. Alla förundrades över vilken glad liten kille vi har! Mamma och pappa skiner i kapp av stolthet... ;-)
Farmor hade tagit fram sambons gamla hokus pokus stol, och Liten åt de flesta måltiderna ihop med våra. Det var så himla mysigt och han satt jättebra i den. Förhoppningsvis ska vi åka och köpa en stol också till helgen, så vi har en hemma. Det blir lite enklare att mata honom då istället för att sitta på golvet med honom i babysittern (han är så glad när han får mat att han gungar järnet!).
Den långa resan gick bra för Liten. Det var andra gången vi åkte ner, och jag var lite orolig för hur det skulle gå den här gången. Förra gånget gick inte så värst bra.
Men det gick överlag bra! Liten var orolig, framför allt första och andra dagen, och kom inte till ro när han skulle sova på dagen. Vi använde barnvagnen och mig själv för att söva. Alla förundrades över vilken glad liten kille vi har! Mamma och pappa skiner i kapp av stolthet... ;-)
Farmor hade tagit fram sambons gamla hokus pokus stol, och Liten åt de flesta måltiderna ihop med våra. Det var så himla mysigt och han satt jättebra i den. Förhoppningsvis ska vi åka och köpa en stol också till helgen, så vi har en hemma. Det blir lite enklare att mata honom då istället för att sitta på golvet med honom i babysittern (han är så glad när han får mat att han gungar järnet!).
tisdag, januari 01, 2008
Man slipper vara bakis, men...
Tipsen haglar en dag som denna om hur man på bästa sätt återställer sitt stackars huvud till normalt efter nyårsaftonens festande.
Idag är det skönt att vara pigg och fräsch, speciellt när man ser och hör hur andra mår omkring sig. Å andra sidan, så har jag varit trött i ett halvår nu...
Igår kväll när jag stod och tittade på fyrverkerierna, så tänkte jag tillbaka på förra årets nyårsafton. Då var vi fortfarande omtumlade och även då blev det en vit kväll för mig. Vilket inte är någon större uppoffring. Funderade på hur det ser ut om ett år? Tänk om jag är gravid igen då?
Idag är det skönt att vara pigg och fräsch, speciellt när man ser och hör hur andra mår omkring sig. Å andra sidan, så har jag varit trött i ett halvår nu...
Igår kväll när jag stod och tittade på fyrverkerierna, så tänkte jag tillbaka på förra årets nyårsafton. Då var vi fortfarande omtumlade och även då blev det en vit kväll för mig. Vilket inte är någon större uppoffring. Funderade på hur det ser ut om ett år? Tänk om jag är gravid igen då?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
